kinapuffen

Igår var jag på konstutställning med Göran och Micke. Vi såg "In hate we trust" på Diselverkstaden. Jag tycker att i princip alla borde gå och se den. Otroligt starka bilder om hatet mot homosexuella, bisexuella och transpersoner (och även andra svaga grupper i förlängningen). Det är viktig konst.

jag har märkt en sak. jag tycker inte det är så farligt att diska. det är ganska rogivande. så utav alla hushållssysslorna måste jag säga att det är min favorit. däremot damsuga och tvätta är nog det värsta jag vet. särskilt att damsuga. därför är det skönt att bo så litet som jag gör nu. det blir aldrig särskilt jobbigt eller mycket att damsuga.

jag lyckades plugga idag. det kändes bra att ta igen lite av alla de föreläsningar jag missat. varför tryter alltid orken i december liksom? annars har jag spelat wow och haft göran på besök. Jag lyckades laga mat som innehöll flera ingredienser (för att vara exakt: chili, vitlök, champinjoner, zuchini, soltorkade tomater, mozarella, kräm fräsch och pastapinnar+salt,peppar och pizzakryddor). Jag blir alltid lite förvånad när jag gör något sådant.

Vi pratade om rätt mycket jag och Göran. Om olika ismer, om att studera på högskola och definera sig som akademiker, samt lite om konst och vårt förhållande till det. Jag fick nog lite kläm på olika saker. Tankar som behöver mogna. Men, det var bra samtal.

Igår åt jag kebab med anna kerstin och ojade mig över min potentiella diabetes/sömnápne/blodbrist/någon hitintills inte särskilt väldokumenterad cancerform och lite andra sjukdomar jag skulle kunna ha. Vi promenerade runt lite, köpte yogurt med lakrits i hötorgshallarna. Goda téer på tehuset och så vidare. Det var mycket skratt. Kom hem och somnade tidigt. Sov sen jättelänge. Det behövs i så här mörka tider.

På tal om sömn. Kanske skulle jag gå och lägga mig nu?

idag försov jag mig. jag vaknade klockan två, samma tid på ett ungefär som jag stämt träff med göran. Som tur var hade han tagit lång tid på sig till gymmet så jag höll honom inte väntandes så länge. Vi åt sushi från Ki-mama hemma hos honom tillsammans med Björn och Malin. Vi pratade strunt och chockade Malin med exakt hur nördiga vi kan vara. Björn och Malin försvan så småningom iväg på ett samtal om globaliseringen. Jag och Göran pratade då starcraft och world of warcraft och lite annat strunt. Sen ringde Micke på väg hem från jobbet och undrade om vi alla ville gå på bio och se Elisabeth med honom. Jag kunde inte riktigt tacka nej trots min skraltiga ekonomi.

Så vi gick alla fem på bio och såg filmen. Även om jag inte tyckte lika bra om den som den första Elisabeth filmen så blev jag ändå väldigt tagen. Cate Blanchet är verkligen en fantastisk skådespelerska och hon kunde verkligen bära hela filmen, och rollen på sina axlar. Jag rekomenderar varmt filmen för de som gillade ettan.

Nu är jag hemma och tänkte "plugga" (läs ta en promenad). Sen ska jag försöka komma i säng och vakna mycket tidigare än idag.

En kort uppdatering gällande supernintendot. Det verkar inte ha tagit någon skada alls trots sin långa källarexil. Bilden nedan tog jag nyss när jag provspelade Final Fantasy V som hastigast. Woho!


Supernintendo-grafik är verkligen något alldeles särskilt. Jag misstänker dock att dagens ungdomar inte alls förstår att uppskatta pixlar som ovan. Nostalgi nostalgi. Som något slags värdelöst vetande kan jag nämna att eftersom jag har ett japanskt supernintendo så har jag också japansk längd på handkontrollernas sladdar. Vilket betyder typ högst en meter. Nintendo fick ju anpassa längden till de mycket större amerikanska och europeiska vardagsrummen när maskinen släpptes här. Jag får dock sitta bisarrt nära tv-n när jag spelar.

Nu iväg till jobbet.

Idag åkte jag hem till min bror och lyfte kartonger. Innehållet var varierande allt från rollspel, till mängder med porslin. Allting saker som förvarats i hans källare medan jag varit i Japan. Det var en hel del saker då det varje gång jag åkt iväg fyllts på med lite fler lådor. Vissa saker känner jag mig inte så jätteskyldig till, typ allt porslin, mycket var sådant som blivit över och hamnat i min källare under mammas och håkans ihopflytt och diverse andra flyttmanövrer genom åren.

Däremot fanns alla mina gamla rollspelsböcker där och massvis med saker från första gången jag var i Japan. Bland annat mitt supernintendo! Jag hoppas innerligt att det är i fungerande skick så att jag äntligen kan få spela secret of mana 2 (3, för er som kan er mana-historia).

Tack i alla fall för lånet av utrymme brorsan!

Ikväll ska jag också jobba. Eftersom jag numera har en fast position så vet jag att jag alltid jobbar nätterna i mörby centrum. Och det är helt förträffligt. Igårkväll han jag se 14 avsnitt Will & Grace, 1 avsnitt Ugly Betty och 1 avsnitt Babylon 5. Hur bra som helst.

Nu ska jag försöka få lite koll på lådorna och sortera grejer. För att sedan ta mig iväg till jobbet.

Jag måste ha arbetat in vissa japanska beteenden rätt hårt i ryggmärgen under min tid där borta. Nu på väg till skolan, där jag befinner mig nu för att skriva ut min hemtena jag spenderade gårdagsnatten med, så mötte jag läraren på en kurs. Han räcker upp handen och gör en tydlig juste vink till mig och jag bugar (eller bockar kanske...) lite lätt till svar. Herregud! Hur långt får det gå? Som tur var kom jag på mig och vinkade efter att jag rätat ut mig igen. Otäckt med nya vanor inarbetade i ryggmärgen. Vi får se om det här består eller om jag kanske börjar med något konstigt slags vinkbug. Det skulle vara kul.

Jag gillar verkligen att promenera på natten. Det är lite kyligt, sådär så att det biter i kinderna och mörkt, så när som på några gatlyktor och ljuset från min närliggande bangård. Då är det som bäst. Husen ska vara nedsläkta. Då kan man fundera på vilka som är vakna där lamporna lyser. Eller där tv:n blinkar bakom en gardin. Nattliga promenader är bra. Jävligt bra.

På min gamla gymnasieskola fanns det två typer (om man ska hårddra det) MVG-barn och VG-barn. Helt enkelt de som fick flest MVG i betyg eller flest VG. VG-barn var helt enkelt lite lagom nedsättande med den ungefärliga betydelsen: inte lika smart som resten / medelmåtta. Jag lyckades med nöd och näppe tillhöra MVG-barnen. Inte för att jag hade en överväldigande mängd MVG:n, men för att jag fick dem utan ansträngning och därtill var verbal och aktiv på lektionerna.

Sen fanns ju, förstås, de som var för coola för att inte bry sig och skolkade bort allting, skillnaden mellan min gymnasieskola och en "vanlig" skola var kanske det att de här ungdomarna inte skolkade för att de var "skoltrötta", "inte intresserade" eller från "dåliga hem" eller "socialt svåra bakgrunder" osv osv. De skolkade för att de var för "konstnärliga", "häftiga", "jobbade med sin nya tavla", "konstprojekt" "spelade i sitt band" och så vidare. Det behöver kanske inte tilläggas att de flesta av den här kategorin gick på någon av estetlinjerna som ungefär hälften av skolan, även om några få hade sipprat in i samhällsprogrammen och naturprogrammen. Den här kategorin kunde både göra att vi andra dömdes hårdare eller mjukare. Ett exempel på det förstnämnda är när jag skolkade lika mycket som den i min klass som skolkade mest. Det ledde till att jag fick ett hot om att de skulle dra in mitt CSN. Däremot så fick den personen som skolkade lika mycket som jag (om jag inte minns fel var det 80% den aktuella månaden) inte fick samma hot ifrån lärararna. När jag lite argt frågade varför fick jag svaret "vi förväntar oss mer av dig Tomas". Justja, jag var ju ett MVG-barn...

Hela den här utläggningen om min skola skulle egentligen bara mynna ut i det att jag fick VG på min tenta i Kinas politik och ekonomi. Jag hade inte pluggat särskilt mycket så jag kan inte säga att jag förtjänat betyget, men jag är bra på att memorera fakta helt enkelt. Sen är det ju alltid skönt med en liten självförtroendeboost såhär i mitt i terminen då man lätt svackar lite.Och om inte annat så är det kul att det på universitetet är bra att vara ett "VG-barn" och att det inte nödvändigtvis ligger en i fatet om man råkar skolka någon gång ibland.

Annars så dricker jag roiboosté smaksatt med chili och det är väldigt gott. Av någon anledning tycker jag det luktar lite kanel.

Jag ägnade mig idag åt avancerad fönstershopping. Vandrade från T-centralen till Skanstull. I köpcentret ringen gick jag förbi ett BR-leksaker (jag vill fortfarande hävda att det heter Stor&Liten, men det är väl galet av mig) som gjorde reklam för Morgonstjärna, huggvapen 70cm. Snacka om att barnen får häftigare leksaker nu för tiden. Sen undrar jag om det är fler än jag som direkt reagerade med att tänka "morgonstjärna är väl ändå inget huggvapen!?".



Produktinformationen är i alla fall saklig och bra, priset är dessutom tydligt. Det såg lite absurt ut i mina ögon i alla fall.

Sen så åt jag kebab vid odenplan och kollade på kablage för att koppla ihop mitt playstation med min tv på ett bättre sätt än jag gör nu (tydligen är komponentkabel värsta grejen) men det var dyrt och jag vet inte om jag verkligen behöver det. Tåls i alla fall att tänka på.

Imorse när jag vaknade kollade jag kallendern och insåg att jag inte har någonting för mig förän klockan sex ikväll. Rådvill över vad jag skulle ta mig till med all tid (plugga var inte riktigt ett alternativ av någon anledning) så bestämde jag mig för att kolla på en film som jag köpte här om veckan. Filmen heter Nausicaä and the valley of the wind och är av samma regisör som Spirited Away och Howl's moving castle.

Jag hade sett den förut, men när jag satte filmen i spelaren och började titta insåg jag att jag faktiskt inte kom ihåg något alls. Så tänker jag efter lite och kommer på att jag såg den när jag läste lite japanska på gymnasiet, alltså såg jag den 2000 eller 2001. Det är ju hur länge sen som helst!

Filmen var i alla fall väldigt bra. Den utspelar sig i en värld där miljön är helt förstörd och människorna lever i spillorna av gamla civilisationer, ständigt rädda för att sluckas av Förruttnelsens hav. Jag ska inte gå in på handlingen, men den påminde mig återigen om hur engagerad i miljön den där Miyazaki Hayao är. Något jag kan känna att jag borde försöka vara lite mer av (kanske något för min skuldbekännelse).

Idag efter en tråkig föreläsning i modern japansk historia åkte jag ner på stan och hängde med Anna Kerstin. En av aktiviteterna vi ägnade oss åt var att gå på café edenborg och dricka té. Vi fann det nästan parodiskt hur många  "svåra" kulturpersoner som satt där med sina laptops och skrev på, vad vi förmodade var, den bok som just de skulle slå igenom med. Vi skämtade om det där och pratade om att skriva böcker. Jag insåg för länge sen att jag inte är personen som kan skriva en bok. Jag har helt enkelt inte tillräckligt med uthållighet. Inte heller skulle jag kunna koncentrera mig på ett sådant projekt länge nog för att slutföra det.

Det var alldeles för länge sedan jag skrev. Kanske brist på funderingar eller brist på spännande liv? Jag är inte helt säker.

En sak är i alla fall säker. Sedan jag kom hem har jag lyckats ta upp en av mina favorit hobbies igen, nämligen rollspel. Jag ska inte tråka ut någon med detaljer, men jag märker att jag mår mycket bättre av att ha en liten rollspelskampanj igång. Den ger min ganska ofta uttråkade hjärna lite att pilla på när jag åker buss och inte orkar läsa en bok eller när jag ligger i sängen och pillar naveln. Dessutom tycker jag att det går ganska bra, jag har i alla fall väldigt kul. Igår när vi spelade glömde vi bort tiden, så stackars jocke fick köra runt i en enkelriktad stad för att hitta ställen att släppa av alla passagerare på när vi sent på natten åkte ifrån tobias. Jag behövde bara vänta i sju minuter på nattbussen. Så mig var det inget synd om.

Annars tänker jag på det senaste Annika Lantzet där de skrev sina syndabekännelser. Det var vackra historier och jag började fundera på vad jag själv vill bekänna för synder. Men, mer om det någon annan dag.