inträdescermoni och annat meningslöst
så var det idag dags för utbytesstudenternas inträdescermoni. en helt meningslös historia som började klockan tio. För att hinna i tid till klockan tio så var vi tvungna att åka härifrån klockan nio. Alltså behövde jag kliva upp klockan åtta ungefär, för att fixa i ordning allt som behövde ordnas. Inträdescermonin visar sig vara på en halvtimme och till mestadels bestå av ett tal som fanns i nedskriven version framför oss så att alla skulle kunna hänga med. Helt meningslöst. De hade väl kunnat ge oss den där lappen och be done with it. Men, så blev det inte och i ärlighetens namn var det inte så farligt att kliva upp klockan åtta och det är väl lika bra att börja vänja sig vid att pendla.
Efter skolan så måste jag och Kim gå på en introduktion till korridorslivet, med alla dess regler och förordningar. Det hela gick smärtfritt och jag fick dessutom en chans till att förhöra mig om varmvattnet (som rinner med sin frånvaro i min dusch). Tydligen är det ett nyligen uppkommet problem som drabbat flera rum i huset, men det ska förhopningsvis vara fixat snart.
Sen vilade vi upp oss en timme innan vi gick för att äta okonomiyaki. Det hela var väldigt gott och lyckat på det hela taget. Drack dessutom vistelsens första Umeshu (plommonlikör), fantastiskt gott. Efter maten var det någon slags "fest" på korridoren, en välkomstgrej för alla oss som var nya. Vi drack lite mer öl och pratade med en isländsk tjej, Gunella tror jag hon hette. Hon studerar japansk vidskeplighet kring barnafödande. Riktigt spännande faktiskt.
Tillsist tog jag och kim en sväng förbi Shibuya. Det är ju fullständigt möjligt nu när vi har ett månadskort som gäller från Shibuya till skolan och med alla mellanliggande stationer. Det kändes lite absurt att bara kunna ta en sväng förbi shibuya sådär, men fantastiskt kul. Jag köpte en laddare till min nintendo DS och sen spelade vi lite trumarkadspel. Sen tog vi tåget hem. Det var otroligt att vara förbi Shibuya utan att behöva känna att man måste ha jättekul eller att göra det till en heldagsutflykt. Det är bra att bo här helt enkelt.
Lite saker om det här landet jag är i:
Här säljs bananer inplastade var och en för sig med texten: "jag älskar bananer. ät minst en om dagen." och dessutom en bild på en gorilla som matar sin unge.
elektronikkedjorna har poängsystem där 10-20% utav alla belopp du handlar för går tillbaka till dig i form av storecredit.
det är nästan omöjligt att få tag på deodorant.
bröd är nästan alltid vitt och fluffigt och påminner mest om något slags svamp
det finns en hamburgerkedja som heter "Fresh burger" men nästan alla råkar stava det "flesh burger".
alla tror man är amerikan bara för att man är vit.
eh. ja det är väl det jag kommer på nu. men jag kanske kommer på mer saker så småningom... nu ska jag i alla fall gå och sova.
godnatt
Efter skolan så måste jag och Kim gå på en introduktion till korridorslivet, med alla dess regler och förordningar. Det hela gick smärtfritt och jag fick dessutom en chans till att förhöra mig om varmvattnet (som rinner med sin frånvaro i min dusch). Tydligen är det ett nyligen uppkommet problem som drabbat flera rum i huset, men det ska förhopningsvis vara fixat snart.
Sen vilade vi upp oss en timme innan vi gick för att äta okonomiyaki. Det hela var väldigt gott och lyckat på det hela taget. Drack dessutom vistelsens första Umeshu (plommonlikör), fantastiskt gott. Efter maten var det någon slags "fest" på korridoren, en välkomstgrej för alla oss som var nya. Vi drack lite mer öl och pratade med en isländsk tjej, Gunella tror jag hon hette. Hon studerar japansk vidskeplighet kring barnafödande. Riktigt spännande faktiskt.
Tillsist tog jag och kim en sväng förbi Shibuya. Det är ju fullständigt möjligt nu när vi har ett månadskort som gäller från Shibuya till skolan och med alla mellanliggande stationer. Det kändes lite absurt att bara kunna ta en sväng förbi shibuya sådär, men fantastiskt kul. Jag köpte en laddare till min nintendo DS och sen spelade vi lite trumarkadspel. Sen tog vi tåget hem. Det var otroligt att vara förbi Shibuya utan att behöva känna att man måste ha jättekul eller att göra det till en heldagsutflykt. Det är bra att bo här helt enkelt.
Lite saker om det här landet jag är i:
Här säljs bananer inplastade var och en för sig med texten: "jag älskar bananer. ät minst en om dagen." och dessutom en bild på en gorilla som matar sin unge.
elektronikkedjorna har poängsystem där 10-20% utav alla belopp du handlar för går tillbaka till dig i form av storecredit.
det är nästan omöjligt att få tag på deodorant.
bröd är nästan alltid vitt och fluffigt och påminner mest om något slags svamp
det finns en hamburgerkedja som heter "Fresh burger" men nästan alla råkar stava det "flesh burger".
alla tror man är amerikan bara för att man är vit.
eh. ja det är väl det jag kommer på nu. men jag kanske kommer på mer saker så småningom... nu ska jag i alla fall gå och sova.
godnatt
mobiler, prov och hela skiten
hej och hå.
här tuffar allt vidare. nu i söndags träffade jag Iva och Yuriko två vänner sedan förra gången jag var här och det var helt fantastiskt att träffas och pratas om gammalt och nytt. Yuriko den djäveln har landat drömjobbet som översättare åt SquareEnix och Iva har precis tagit examen och håller på att leta jobb. Vi hängde i alla fall lite i Shinjuku och drack några öl och åt lite gott innan vi åkte hem, var och en till sitt.
Sedan på måndagen tog jag och Reon och åkte till Akihabara, elektronikdistriktet i Tokyo. Han skulle iväg till sitt övervaka-motorvägsbygge-jobb lite senare men vi hängde fram tills dess. Förutom att vi hängde och att jag råkade köpa två stycken Nintendo DS-spel, så hände bara en lite märklig grej. Vi gick nämligen på Maido Kissa. Vilket betyder ungefär: hembiträdeskafé. All personal där går klädd i någon slags grotesk parodi på hembiträdeskläder från tidigt nittonhundratal. All personal är flickor och ganska söta så klart. Man kallas inte för "herr kund" vilket är brukligt i japan utan alla flickorna kallar en gochuujinsama vilket väl bäst översätts med "ärevördiga mäster" eller något åt det hållet. I alla fall så är det personen som är hushållets patriark som kallas så. Sedan får man välja om man vill sitta i vardagsrummet eller vid disken. Sitter man vid disken kan man bara beställa dricka men i gengäld får man ta foton och spela spel med hembiträdena, sitter man i vardagsrummet kan man äta men får inte fota och spela spel med flickstackarna. Vi satt i vardagsrummet. Nåja, jag behöver kanske inte berätta mer om upplevelsen. Det var på det hela taget rätt absurt.
Sen idag så var det skola på allvar. Det började med ett inskrivningsprov som gick dåligt. Jag hamnade i en utav de lägre grupperna, den för folk som ligger på övre mellannivå i japanska. Jag hade inte tänkt på det innan men när jag fick reda på det blev jag lite missnöjd. Jag vet att jag kan bättre. Så jag ska i alla fall försöka hoppa upp en klass. Det kan nog gå. Sen hängde vi runt lite och fixade ditten och datten innan vi hade en sista orientering med vilka klasser och så vi får välja innan skoladagen var slut vid femsnåret. Ganska snart därpå drog jag, Kim och Myongyu in till shinjuku för att köpa en mobil. Vilket jag nu gjort! Det blev en hyffsat fräck sak som kostade 1 yen, alltså 6 öre. Nåja, nu har jag i alla fall mobil vill ni nå mig på den är nummret som följer:
+468051901982
man kan mejla till telefonen också:
[[email protected]]
ta bora bort [-- och --] så har ni emailadressen.
Sen köpte vi en riskokare och nu är jag åter hemma på korridoren. Det är snart sängdags för mig. Är redan trött. Så vi får höras en annan gång.
//Tomas
här tuffar allt vidare. nu i söndags träffade jag Iva och Yuriko två vänner sedan förra gången jag var här och det var helt fantastiskt att träffas och pratas om gammalt och nytt. Yuriko den djäveln har landat drömjobbet som översättare åt SquareEnix och Iva har precis tagit examen och håller på att leta jobb. Vi hängde i alla fall lite i Shinjuku och drack några öl och åt lite gott innan vi åkte hem, var och en till sitt.
Sedan på måndagen tog jag och Reon och åkte till Akihabara, elektronikdistriktet i Tokyo. Han skulle iväg till sitt övervaka-motorvägsbygge-jobb lite senare men vi hängde fram tills dess. Förutom att vi hängde och att jag råkade köpa två stycken Nintendo DS-spel, så hände bara en lite märklig grej. Vi gick nämligen på Maido Kissa. Vilket betyder ungefär: hembiträdeskafé. All personal där går klädd i någon slags grotesk parodi på hembiträdeskläder från tidigt nittonhundratal. All personal är flickor och ganska söta så klart. Man kallas inte för "herr kund" vilket är brukligt i japan utan alla flickorna kallar en gochuujinsama vilket väl bäst översätts med "ärevördiga mäster" eller något åt det hållet. I alla fall så är det personen som är hushållets patriark som kallas så. Sedan får man välja om man vill sitta i vardagsrummet eller vid disken. Sitter man vid disken kan man bara beställa dricka men i gengäld får man ta foton och spela spel med hembiträdena, sitter man i vardagsrummet kan man äta men får inte fota och spela spel med flickstackarna. Vi satt i vardagsrummet. Nåja, jag behöver kanske inte berätta mer om upplevelsen. Det var på det hela taget rätt absurt.
Sen idag så var det skola på allvar. Det började med ett inskrivningsprov som gick dåligt. Jag hamnade i en utav de lägre grupperna, den för folk som ligger på övre mellannivå i japanska. Jag hade inte tänkt på det innan men när jag fick reda på det blev jag lite missnöjd. Jag vet att jag kan bättre. Så jag ska i alla fall försöka hoppa upp en klass. Det kan nog gå. Sen hängde vi runt lite och fixade ditten och datten innan vi hade en sista orientering med vilka klasser och så vi får välja innan skoladagen var slut vid femsnåret. Ganska snart därpå drog jag, Kim och Myongyu in till shinjuku för att köpa en mobil. Vilket jag nu gjort! Det blev en hyffsat fräck sak som kostade 1 yen, alltså 6 öre. Nåja, nu har jag i alla fall mobil vill ni nå mig på den är nummret som följer:
+468051901982
man kan mejla till telefonen också:
[[email protected]]
ta bora bort [-- och --] så har ni emailadressen.
Sen köpte vi en riskokare och nu är jag åter hemma på korridoren. Det är snart sängdags för mig. Är redan trött. Så vi får höras en annan gång.
//Tomas
jet-lag och tyskland
Hej.
Så på allmän begäran, och dessutom för att jag tycker att det är så kul, så hade jag tänkt starta en reseblogg. Jag har ju som säkert många av er redan vet återigen dragit till japan för ett år av studier, karaoke, öl, printclubs och liknande skoj.
När jag skriver det här är det söndag i japan och hemma i sverige har nog klockan precis slagit ett på söndagmorgonen. Sju timmars tidsskillnad alltså, åtminstone fram tills ni ändrar klockan då blir det åtta. Poängen med att det är söndag är i alla fall att jag har hunnit vara här i tre dagar och återigen drabbats av min förälskelse i det här landet.
Nåja, vi tar det från början.
1020, cirka 25 minuter försenat lyfter planet från Arlanda med destination frankfurt. Jag har klivit upp halv sex på morgonen efter bara två timmars sömn för att hinna dit. Moster Lena (vinkar!) mötte upp mig och mamma på barkaby station. Egentligen var det tänkt att vi skulle träffas på häggvik, men som alla ni där hemma vet är ju inte pendeltågen direkt något att lita på där hemma. Tillskillnad från här. Jag tror aldrig jag har varit med om förseningar. Eller jo förresten, en gång, men då hade det varit en jättejordbävning vilket känns som en bättre ursäkt än.. ja vad nu SL brukar hitta på. I alla fall det var skönt med skjuts ut till Arlanda. Intjeckningen går bra, jag hade med mig 18 kilo baggage och ett handbage plus ett handbage som Lena och Mamma höll koll på för att ingen i intjeckningspersonalen skulle börja sura. Sen fick jag en flaska vatten och en tidning som sällskap innan jag gick igenom säkerhetskontrollen. Planet lyfte i alla fall och lyckades köra ikapp en del av sin försening, men den lilla som blev gjorde mig ingenting. Väntetiden i Frankfurt var minimal: typ en halvtimme. Så inget att klaga på där. Flyget från frankfurt till narita har jag inte mycket att anmärka på. Det var ballt att upptäcka att man kunde surfa på planet med sin egen dator och tysk service är alltid underhållande.
Tio timmar senare anländer vi på Narita flygplats. Passkontrollen går oväntat fort och bagagget kommer med en gång så landningsprocedurerna tar inte mer än en halvtimme. Det brukar ta över en timme. Glädje! Jag var sjukt trött då jag inte riktigt hade hunnit sova något på planet. Eller kunnat kanske man ska säga. På flygplatsen möts jag förutom av min kompis Reon även av ett uppbåd av anställda från japanska utbildningsmyndigheten. De tar mig igenom en ganska rigorös procedur för att få kvitera ut 25 000 yen och en flygbussbiljett. Flygbussen in till stan tar cirka fyrtio minuter och sen får vi dessutom taxi till vår studentkorridor. Fantastiskt!
Sen när vi kommit till studentkorridoren så får vi våra rumsnycklar och en kort förklaring vad gäller hur man använder prepay-systemet för el och vatten. Sedan ger jag, Reon och Kim (en svensk som ska gå på samma skola och bo i samma korridor som jag) oss iväg ut i den tidiga japanska förmiddagen för att göra "Gaikokujintourokusho" eller på svenska något i stil med "Registrering för utlänningar" och så skulle vi även gå med i den japanska sjukvårdsförsäkringen. På vägen till stadskontoret där allt det här görs äter vi nudlar, helt otroligt gott. Något jag verkligen saknat. Framåt 15 tiden börjar nästan 48 timmar med bara fyra timmars sömn göra sig ordentligt påmind och jag går hem för att sova. Jag var helt enkelt tvungen, jag kunde inte hålla mig vaken.
Dagen efter drar jag och Kim till skolan där vi får en halvtimmes, rätt poänglös orientering. Vi får i alla fall veta att gruppnivågrupperingsprovet är på tisdag och att fram tills dess är vi lediga. Vägen till skolan var lite av en pärs, skolan ligger inte jättecentralt och promenaden från den station som är mest praktisk och billig att åka till tar 20 minuter. 20 minuter vi gick igenom i hällregn och blåst. Självklart hade en tyfon bestämt sig för att dra in över japan just denna dag och självklart går mitt paraply sönder. Skit också! Vi tar oss i alla fall fram om än något nedblötade.
Sen äter vi lunch i skolans cafeteria med en nyfunnen vän Myongyu en sydkorean som bor på samma korridor som vi. Han hade sett oss på stationen på morgonen men tagit en annan väg till skolan tydligen. I cafeterian och bokbutiken i skolan har de något slags system där man under sin studietid lånar ut 5000 yen och i utbyte mot det får 10% rabatt på mat och böcker. Känns som ett bra system. Efter lunchen får vi guidning av skolan av våra tutors som vi tilldelats av skolan. Min heter Aki, men hon skulle luncha så hon kunde inte hänga med hela tiden.
Efter det här åker vi in till Shinjuku. Jag köper nya glasögon, äntligen! och Kim en ny elektronisk ordbok. Det är grejer det. I övrigt lyckas jag hålla shoppingnerven i styr, men helt lätt var det inte. Sen efter hemkomsten går vi ut och äter. Jag tar min första ebi-furai-teishoku (friterade räkor) på väldigt länge.
Igår, alltså lördag. Tar jag och Kim oss i kragen och promenerar ner till kvarteren kring centrala Meguro. Meguro är en av de 23 administrativa enheterna som Tokyo är indelat i och också den del vi bor i. Vi bor alltså ganska lagom centralt med 20 minuters promenad till Shibuya och 30 ner till Naka-Meguro (mitt i meguro). Hur trevligt som helst. På vägen dit hittar vi en flod som är kantad med idel designbutiker, märkliga antikvariat, klädesbutiker och frisörer och dessutom häftiga caféer. Innan vi tillslut når vårt mål som är ett konstgalleri. En halvtimme häftig konst senare promenerar vi hemåt efter att först intagit lunch på Fresh Burger.
En kort paus på några timmar innan vi ger oss av med Myongyu för att äta. Vår jakt på ett matställe tar oss hela vägen till Shimo-Kitazawa, två stationer och cirka 20 minuters promenad bort (men vi gick vilse så det tog nog nästan fyrtio minuter). Ett mycket trevligt ställe. Vi hittar en bra super market och dessutom massor med bra resturanger och butiker. Middag intar vi på ett ställe som heter peppar lunch. Ett ställe där man får köttet serverat på ett stekhett järnfat som man sedan helt enkelt steker sin egna maträtt på. Väldigt gott.
Sen tar vi oss hem igen efter att ha utforskat stadsdelen lite mer. Jag spenderar någon timme med att prata med morsan i telefon och att chatta med lite japanska kompisar innan jag strax innan tolv däckar i säng. Säga vad man vill om min jet-lag men den ger mig en nyttig dygnsrytm, jag sover 11-07 varje dag typ.
Nåja, det är lite av vad som hänt mig här än så länge. Hör gärna av er...
//T
Så på allmän begäran, och dessutom för att jag tycker att det är så kul, så hade jag tänkt starta en reseblogg. Jag har ju som säkert många av er redan vet återigen dragit till japan för ett år av studier, karaoke, öl, printclubs och liknande skoj.
När jag skriver det här är det söndag i japan och hemma i sverige har nog klockan precis slagit ett på söndagmorgonen. Sju timmars tidsskillnad alltså, åtminstone fram tills ni ändrar klockan då blir det åtta. Poängen med att det är söndag är i alla fall att jag har hunnit vara här i tre dagar och återigen drabbats av min förälskelse i det här landet.
Nåja, vi tar det från början.
1020, cirka 25 minuter försenat lyfter planet från Arlanda med destination frankfurt. Jag har klivit upp halv sex på morgonen efter bara två timmars sömn för att hinna dit. Moster Lena (vinkar!) mötte upp mig och mamma på barkaby station. Egentligen var det tänkt att vi skulle träffas på häggvik, men som alla ni där hemma vet är ju inte pendeltågen direkt något att lita på där hemma. Tillskillnad från här. Jag tror aldrig jag har varit med om förseningar. Eller jo förresten, en gång, men då hade det varit en jättejordbävning vilket känns som en bättre ursäkt än.. ja vad nu SL brukar hitta på. I alla fall det var skönt med skjuts ut till Arlanda. Intjeckningen går bra, jag hade med mig 18 kilo baggage och ett handbage plus ett handbage som Lena och Mamma höll koll på för att ingen i intjeckningspersonalen skulle börja sura. Sen fick jag en flaska vatten och en tidning som sällskap innan jag gick igenom säkerhetskontrollen. Planet lyfte i alla fall och lyckades köra ikapp en del av sin försening, men den lilla som blev gjorde mig ingenting. Väntetiden i Frankfurt var minimal: typ en halvtimme. Så inget att klaga på där. Flyget från frankfurt till narita har jag inte mycket att anmärka på. Det var ballt att upptäcka att man kunde surfa på planet med sin egen dator och tysk service är alltid underhållande.
Tio timmar senare anländer vi på Narita flygplats. Passkontrollen går oväntat fort och bagagget kommer med en gång så landningsprocedurerna tar inte mer än en halvtimme. Det brukar ta över en timme. Glädje! Jag var sjukt trött då jag inte riktigt hade hunnit sova något på planet. Eller kunnat kanske man ska säga. På flygplatsen möts jag förutom av min kompis Reon även av ett uppbåd av anställda från japanska utbildningsmyndigheten. De tar mig igenom en ganska rigorös procedur för att få kvitera ut 25 000 yen och en flygbussbiljett. Flygbussen in till stan tar cirka fyrtio minuter och sen får vi dessutom taxi till vår studentkorridor. Fantastiskt!
Sen när vi kommit till studentkorridoren så får vi våra rumsnycklar och en kort förklaring vad gäller hur man använder prepay-systemet för el och vatten. Sedan ger jag, Reon och Kim (en svensk som ska gå på samma skola och bo i samma korridor som jag) oss iväg ut i den tidiga japanska förmiddagen för att göra "Gaikokujintourokusho" eller på svenska något i stil med "Registrering för utlänningar" och så skulle vi även gå med i den japanska sjukvårdsförsäkringen. På vägen till stadskontoret där allt det här görs äter vi nudlar, helt otroligt gott. Något jag verkligen saknat. Framåt 15 tiden börjar nästan 48 timmar med bara fyra timmars sömn göra sig ordentligt påmind och jag går hem för att sova. Jag var helt enkelt tvungen, jag kunde inte hålla mig vaken.
Dagen efter drar jag och Kim till skolan där vi får en halvtimmes, rätt poänglös orientering. Vi får i alla fall veta att gruppnivågrupperingsprovet är på tisdag och att fram tills dess är vi lediga. Vägen till skolan var lite av en pärs, skolan ligger inte jättecentralt och promenaden från den station som är mest praktisk och billig att åka till tar 20 minuter. 20 minuter vi gick igenom i hällregn och blåst. Självklart hade en tyfon bestämt sig för att dra in över japan just denna dag och självklart går mitt paraply sönder. Skit också! Vi tar oss i alla fall fram om än något nedblötade.
Sen äter vi lunch i skolans cafeteria med en nyfunnen vän Myongyu en sydkorean som bor på samma korridor som vi. Han hade sett oss på stationen på morgonen men tagit en annan väg till skolan tydligen. I cafeterian och bokbutiken i skolan har de något slags system där man under sin studietid lånar ut 5000 yen och i utbyte mot det får 10% rabatt på mat och böcker. Känns som ett bra system. Efter lunchen får vi guidning av skolan av våra tutors som vi tilldelats av skolan. Min heter Aki, men hon skulle luncha så hon kunde inte hänga med hela tiden.
Efter det här åker vi in till Shinjuku. Jag köper nya glasögon, äntligen! och Kim en ny elektronisk ordbok. Det är grejer det. I övrigt lyckas jag hålla shoppingnerven i styr, men helt lätt var det inte. Sen efter hemkomsten går vi ut och äter. Jag tar min första ebi-furai-teishoku (friterade räkor) på väldigt länge.
Igår, alltså lördag. Tar jag och Kim oss i kragen och promenerar ner till kvarteren kring centrala Meguro. Meguro är en av de 23 administrativa enheterna som Tokyo är indelat i och också den del vi bor i. Vi bor alltså ganska lagom centralt med 20 minuters promenad till Shibuya och 30 ner till Naka-Meguro (mitt i meguro). Hur trevligt som helst. På vägen dit hittar vi en flod som är kantad med idel designbutiker, märkliga antikvariat, klädesbutiker och frisörer och dessutom häftiga caféer. Innan vi tillslut når vårt mål som är ett konstgalleri. En halvtimme häftig konst senare promenerar vi hemåt efter att först intagit lunch på Fresh Burger.
En kort paus på några timmar innan vi ger oss av med Myongyu för att äta. Vår jakt på ett matställe tar oss hela vägen till Shimo-Kitazawa, två stationer och cirka 20 minuters promenad bort (men vi gick vilse så det tog nog nästan fyrtio minuter). Ett mycket trevligt ställe. Vi hittar en bra super market och dessutom massor med bra resturanger och butiker. Middag intar vi på ett ställe som heter peppar lunch. Ett ställe där man får köttet serverat på ett stekhett järnfat som man sedan helt enkelt steker sin egna maträtt på. Väldigt gott.
Sen tar vi oss hem igen efter att ha utforskat stadsdelen lite mer. Jag spenderar någon timme med att prata med morsan i telefon och att chatta med lite japanska kompisar innan jag strax innan tolv däckar i säng. Säga vad man vill om min jet-lag men den ger mig en nyttig dygnsrytm, jag sover 11-07 varje dag typ.
Nåja, det är lite av vad som hänt mig här än så länge. Hör gärna av er...
//T