"in the zone"
Jag vet inte om ni, kära läsare, hört talas om det amerikanska uttrycket "in the zone". Det betyder i alla fall om jag har förstått det rätt något i stil med att "vara på humör för" eller "ha lust eller ork med". På senare tid har jag dock märkt att jag är allt annat utom i zonen för de saker jag brukar göra. Jag har inte spelat några onlinerollspel, inte läst särskilt mycket böcker (utom sträckläsning av Harry Potter och dödsrelikerna), inte bloggat alls särskilt mycket, inte skrivit något annat heller och så vidare. Jag har trott att det var för att det var slutprov och sådant i skolan och för att jag pluggade till dem... men, i ärlighetens namn, när pluggade jag senast till ett prov?
Jag vet helt enkelt inte vad som hänt med tiden. Jag har kollat lite på tv-serier och en och annan nedladdad film. Jag har sovit en hel del. Jag kan dock inte sätta fingret på det. Jag som hade blivit ganska duktig på att inte ha jättemycket tid som bara försvann. Det är irriterande.
Nåja, det kommer säkert lösa sig på något vis i alla fall. Jag vill dock tillbaka till zonen.
Nu till något helt annat.
Imorgon kommer Katta hit! Det ska bli skitkul. Jag har ruskigt dåligt samvete över att jag inte kan möta henne på flygplatsen. Hon är ju dock en stor flicka så hon ska nog kunna klara sig själv. Jag ser dock mycket fram emot att få visa henne runt i Tokyo. Sen kommer Tobias och Anna också. Det ska bli än roligare. Tobias verkar lite nervös över Tokyos pendeltåg och tunnelbanesystem, men han kommer nog komma över det när han kommer hit. Dem kommer jag i alla fall kunna möta på flygplatsen (om jag är på det snälla humöret, muahahahaha!).
Jag vet helt enkelt inte vad som hänt med tiden. Jag har kollat lite på tv-serier och en och annan nedladdad film. Jag har sovit en hel del. Jag kan dock inte sätta fingret på det. Jag som hade blivit ganska duktig på att inte ha jättemycket tid som bara försvann. Det är irriterande.
Nåja, det kommer säkert lösa sig på något vis i alla fall. Jag vill dock tillbaka till zonen.
Nu till något helt annat.
Imorgon kommer Katta hit! Det ska bli skitkul. Jag har ruskigt dåligt samvete över att jag inte kan möta henne på flygplatsen. Hon är ju dock en stor flicka så hon ska nog kunna klara sig själv. Jag ser dock mycket fram emot att få visa henne runt i Tokyo. Sen kommer Tobias och Anna också. Det ska bli än roligare. Tobias verkar lite nervös över Tokyos pendeltåg och tunnelbanesystem, men han kommer nog komma över det när han kommer hit. Dem kommer jag i alla fall kunna möta på flygplatsen (om jag är på det snälla humöret, muahahahaha!).
三日酔い (mikkayoi)
Rubriken betyder tredjedagsfylla (på ett ungefär) och är en fortsättning på ordet för bakfull på japanska 二日酔い (futsukayoi, andradagsfylla). Dessutom beskriver det min dag på ett utmärkt vis. Jag var nämligen otroligt bakfull igår och hela den här dagen känns bara som en otroligt dålig uppföljning på det. Sov dåligt och länge i pass om ungefär en timme åt gången. Klev upp och skrev en pinsam uppsats som bara irriterade mig. Blev arg på ingenting och jättelättirriterad. Promenerade ner till Shibuya och åt mat, men blev bara arg för att det var varmt och fuktigt. Köpte nya harry potter, vilket kändes bra, men det var fortfarande varmt och äckligt. Har fått en påminnelse på en räkning jag glömt betala. 'suck' Vissa sådana här dagar vill man bara gräva ner sig... Har tjattat och svarat på mejl otrevligt och bara drygat mig i största självömkelse. Förlåt för det världen. Nu ska jag dricka cola light och gräva ner mig i sängen och hoppas att jag är på mycket bättre humör imorgon.
life of k-paw del 3
Nu börjar historien på riktigt!
i'm still about an hour away from home
Det börjar bli mitt i natten här och jag slår ihjäl tid genom att dumsurfa och glo på japansk tv. Just nu tittar jag på något ur-liknande engelskaprogram. Det är otroligt kul. Tre stycken japaner får sitta och göra uttalsövningar och spela olika dumma. Och så är den en proffessor Hiroko som lär ut uttal och säger saker som "r på engelska är inte samma sak som r på japanska" och liknande. Till det hela kommer en hysterisk, lite otäck allvetande berättarröst som deltagarna i programmet pratar med ibland.
Jag misstänker att det inte kommer synas på bilden, men den manlige eleven har en röd kavaj med rosa skjorta till. Det är helt sjukt fult. Nästan så att det blir lite fulsnyggt.
Den här veckan i skolan kommer nog bli lite jobbig. Det är som vanligt en hel termins arbete som jag på ett mästerligt vis lyckats skjuta upp till sista veckan på terminen. Nåja, det löser sig nog...
Såg förövrigt tillsammans igår. Och jag måste säga att det är den bästa av den där regisörrens filmer. Åtminstone bland de jag sett. Den är lite märklig på det viset att den lyckas visa både de bästa och de sämsta sidorna hos alla människorna som deltar, och man kan inte helt tycka om någon och man kan inte heller helt tycka illa om någon. Barnen behandlas dåligt, vuxna gör fel, men det är ändå så blir det otroligt rätt ibland. Jag gillar den filmen skarpt. Helt klart.
Sen känner jag att jag borde skriva lite om politik, det har ju varit både det ena och det andra utspelet nu under almedalsveckan och i anslutning där till. Jag orkar dock inte riktigt. En kort kommentar bara är att Nyamko Sabuni gör mig besviken gång på gång, och den känsla jag hade för henne som en något vettig folkpartist är som förbytt. Hon framstår mer och mer som okunnig och fördomsfull... och folkpartiets förslag om att ge lite pengar till de som klarar SFI är väl inte helt självklart ett dåligt förslag, men analysen som ligger bakom är häpnadsväckande. Nåja, jag orkar som sagt inte nu.
Jag misstänker att det inte kommer synas på bilden, men den manlige eleven har en röd kavaj med rosa skjorta till. Det är helt sjukt fult. Nästan så att det blir lite fulsnyggt.
Den här veckan i skolan kommer nog bli lite jobbig. Det är som vanligt en hel termins arbete som jag på ett mästerligt vis lyckats skjuta upp till sista veckan på terminen. Nåja, det löser sig nog...
Såg förövrigt tillsammans igår. Och jag måste säga att det är den bästa av den där regisörrens filmer. Åtminstone bland de jag sett. Den är lite märklig på det viset att den lyckas visa både de bästa och de sämsta sidorna hos alla människorna som deltar, och man kan inte helt tycka om någon och man kan inte heller helt tycka illa om någon. Barnen behandlas dåligt, vuxna gör fel, men det är ändå så blir det otroligt rätt ibland. Jag gillar den filmen skarpt. Helt klart.
Sen känner jag att jag borde skriva lite om politik, det har ju varit både det ena och det andra utspelet nu under almedalsveckan och i anslutning där till. Jag orkar dock inte riktigt. En kort kommentar bara är att Nyamko Sabuni gör mig besviken gång på gång, och den känsla jag hade för henne som en något vettig folkpartist är som förbytt. Hon framstår mer och mer som okunnig och fördomsfull... och folkpartiets förslag om att ge lite pengar till de som klarar SFI är väl inte helt självklart ett dåligt förslag, men analysen som ligger bakom är häpnadsväckande. Nåja, jag orkar som sagt inte nu.
life of k-paw del 2
Eftersom jag hade så kul åt min egen riktigt dåliga humor fortsatte jag med projektet att göra en bisarro serieversion av mitt liv. Här kommer del två av "life of k-paw". I fortsättningen kommer de dock inte komma så tätt. Förhoppningsvis någon gång per vecka
Jag vill bara säga, som en liten disclaimer att de som gör doktor äpple och bibimpap är otroligt fina och bra människor i verkligheten. även om de råkar vara superskurkar i en alternativ värld. Så om ni träffar på dem på stan, var inte sur på dem för att jag missbrukar deras foton i den här serien!
Jag vill bara säga, som en liten disclaimer att de som gör doktor äpple och bibimpap är otroligt fina och bra människor i verkligheten. även om de råkar vara superskurkar i en alternativ värld. Så om ni träffar på dem på stan, var inte sur på dem för att jag missbrukar deras foton i den här serien!
life of k-paw
Ytterligare en natt har spenderats i meningslöshetens tecken. Jag hittade ett program på min dator jag glömt bort att jag hade. Comic Life heter det och det används för att göra serier (av typ foton). Jag lekte lite med det och här är resultatet. Det är sjukt dåligt och helt meningslöst bara så du vet.
lenins parti (igen)
Jag ägnade lite mer tid åt youtoube idag och hittade den här videon med en fruktansvärd variant av den sovietiska nationalsången. Helgerån! Det är min enda kommentar. Och att om det här var priset vi fick betala för murens fall så var det alldeles för högt...
O Party of Lenin, the strength of the people,
Så här mitt i natten har jag gett mig hän åt min sovietofiliska sida och suttit och lyssnat på den sovietiska nationalsången. Därtill blev jag lite nyfiken på olika länders, framför allt kommunistiskas sådana låtar och har googlat och fixat och hatt mig. Här nedan kommer lite länkar och betyg:
Sovetskogo Soyuza ☆☆☆☆☆ (5 av 5)
Så här ska en nationalsång låta. Rejält tryck, taktfast tempo och en riktigt bra melodi. Jag förstår att ryssland valde att behålla den här efter sovietunionens fall. Den är typ sjukt bra.
March of the volunteers ☆☆ (2 av 5)
Inte ett bra exempel på hur en sovietisk kampsång ska gå till. Dåligt tryck, ospännande och lite äcklig text (" Let our flesh and blood become our new Great Wall!") och dessutom inleds den med en oförlåtligt töntig fanfar. Bättre borde ni kunna Kina!
Aegukka ☆☆☆☆ (4 av 5)
Nordkoreas. Vad kan man säga, ett ganska bra exempel på hur det ska låta. Dock lite får lågt tempo. Texten har föredömligt lite med våld och blod att göra, men en enligt mig märklig referens till ett berg.
Kimi ga yo ☆ (1 av 5)
Japans sång om kejsaren som ska styra i åttatusen generationer. Ett enligt mig dåligt exempel på hur en nationalsång ska låta. Den är tråkig och pipig och alldeles för långsam. Dessutom är melodin alldeles för ocatchig.
Mila Rodino ☆☆☆☆ (4 av 5)
Den är tydligen från 1800-talet. Alltså långt före Bulgariens "revolution", men texten har ändrats ett antal gånger för att passa tidens anda. Jag gillar den dock. Föredömligt pompös. Men, inte så marschvänlig. Därav inte full pott.
La bayamesa ☆☆ (2 av 5)
Den kubanska. Inget speciellt eller särskilt här. Den låter lite mycket som en karusell, men inte så mycket att det måste ge poängavdrag.
Dabrowski's Mazurka ☆☆☆ (3 av 5)
Ganska neutral historia. Den låter lite för mycket "klassiskt" men ändå, helt funktionsduglig. Inget speciellt egentligen, men jag gillar att den kallas "Poland Has Not Yet Perished", som om de hela tiden känt att de verkligen verkligen är på väg att försvinna från kartan. Vilket ju hänt ett par gånger.
Det avslutar dagens (nattens) meningslösheter. Jag vill dock bara lägga till en disclaimer. Jag ogillar fascism i vilken form den än kommer (kanske särskilt kommunistisk sådan, men sydafrika och chile var inga fina länder det heller) och stödjer inte på något sett det som skedde i Soviet Unionen och det som händer i Kina och Nord Korea. Jag bara har en fabläss för den här typen av låtar och estetik, ni vet karlar som skördar åkrar och stora maskiner som brummar och betongblock byggda åt folket!. Den är äcklande och fascinerande och ingen eller inget land har någonsin lyckats så bra med det som Soviet Unionen, som dock fortfarande var ett hemskt hemsk hemskt land. Så nu har jag sagt det också.
Får jag lust och tid kommer det komma fler recensioner av nationalsånger.
Sovetskogo Soyuza ☆☆☆☆☆ (5 av 5)
Så här ska en nationalsång låta. Rejält tryck, taktfast tempo och en riktigt bra melodi. Jag förstår att ryssland valde att behålla den här efter sovietunionens fall. Den är typ sjukt bra.
March of the volunteers ☆☆ (2 av 5)
Inte ett bra exempel på hur en sovietisk kampsång ska gå till. Dåligt tryck, ospännande och lite äcklig text (" Let our flesh and blood become our new Great Wall!") och dessutom inleds den med en oförlåtligt töntig fanfar. Bättre borde ni kunna Kina!
Aegukka ☆☆☆☆ (4 av 5)
Nordkoreas. Vad kan man säga, ett ganska bra exempel på hur det ska låta. Dock lite får lågt tempo. Texten har föredömligt lite med våld och blod att göra, men en enligt mig märklig referens till ett berg.
Kimi ga yo ☆ (1 av 5)
Japans sång om kejsaren som ska styra i åttatusen generationer. Ett enligt mig dåligt exempel på hur en nationalsång ska låta. Den är tråkig och pipig och alldeles för långsam. Dessutom är melodin alldeles för ocatchig.
Mila Rodino ☆☆☆☆ (4 av 5)
Den är tydligen från 1800-talet. Alltså långt före Bulgariens "revolution", men texten har ändrats ett antal gånger för att passa tidens anda. Jag gillar den dock. Föredömligt pompös. Men, inte så marschvänlig. Därav inte full pott.
La bayamesa ☆☆ (2 av 5)
Den kubanska. Inget speciellt eller särskilt här. Den låter lite mycket som en karusell, men inte så mycket att det måste ge poängavdrag.
Dabrowski's Mazurka ☆☆☆ (3 av 5)
Ganska neutral historia. Den låter lite för mycket "klassiskt" men ändå, helt funktionsduglig. Inget speciellt egentligen, men jag gillar att den kallas "Poland Has Not Yet Perished", som om de hela tiden känt att de verkligen verkligen är på väg att försvinna från kartan. Vilket ju hänt ett par gånger.
Det avslutar dagens (nattens) meningslösheter. Jag vill dock bara lägga till en disclaimer. Jag ogillar fascism i vilken form den än kommer (kanske särskilt kommunistisk sådan, men sydafrika och chile var inga fina länder det heller) och stödjer inte på något sett det som skedde i Soviet Unionen och det som händer i Kina och Nord Korea. Jag bara har en fabläss för den här typen av låtar och estetik, ni vet karlar som skördar åkrar och stora maskiner som brummar och betongblock byggda åt folket!. Den är äcklande och fascinerande och ingen eller inget land har någonsin lyckats så bra med det som Soviet Unionen, som dock fortfarande var ett hemskt hemsk hemskt land. Så nu har jag sagt det också.
Får jag lust och tid kommer det komma fler recensioner av nationalsånger.
バフィー -恋する十字架- (Baffii -koi suru juujika-)
Meningen i rubriken ovan är en typisk sak i japanska som jag kan störa mig otroligt mycket på och som kan vara väldigt svår för oss som inte har det som modersmål. Det är ett exempel på en attributivsats till ett substantiv, något som japanska hanterar väldigt annorlunda mot svenskan. Där vi på svenska gör de här satserna med [substantiv]+ som [attributivsats] så gör japanska det genom att sätta hela attributivsatsen innan substantivet som modifieras, men exakt hur de hänger ihop kan vara otroligt löst.
Det finns dels de som tydligt hänger ihop, ett exempel:
私が読んでいる本
Watashi ga yondeiru hon
[Jag läser]+bok
alltså: boken jag läser
Sen finns det exempel som inte alls är lika självklara hur de ska översättas, för relationen mellan attributivsatsen och det som beskrivs är endast implicerad, som i:
焼き肉を焼いた煙
yakiniku o yaita kemuri
[steker yakiniku] + rök
vilket alltså inte betyder: röken som yakiniku steker utan snarare: röken som kommer av det att jag steker yakiniku.
Man är alltså ganska beroende av en kontext i många fall för att lista ut exakt hur det beskrivna substantivet hänger ihop med meningen som beskriver det. Vilket leder mig tillbaka till meningen i rubriken som är det japanska namnet på buffy the vampire slayer.
Namnet översatt ord för ord:
Buffy -[älskar]+krucifix-
exakt hur ordet älskar hänger ihop med krucifixet här är otydliget. Det kan betyda att krucifixet älskar [något]. Att [någon] älskar korset. Eller kanske något helt annat? Det känns för mig jättesvårt att veta exakt vad det där uttrycket ska betyda och hur det hänger ihop... och hur japanerna gör för att inte undra det går över mitt förstånd?
Eller... så kanske det bara är jag som helt enkelt inte är bra nog på japanska... 'suck' Men, det vill jag inte tro så istället suckar jag uppgivet och viskar i utandningen "djävla skitspråk".
Det finns dels de som tydligt hänger ihop, ett exempel:
私が読んでいる本
Watashi ga yondeiru hon
[Jag läser]+bok
alltså: boken jag läser
Sen finns det exempel som inte alls är lika självklara hur de ska översättas, för relationen mellan attributivsatsen och det som beskrivs är endast implicerad, som i:
焼き肉を焼いた煙
yakiniku o yaita kemuri
[steker yakiniku] + rök
vilket alltså inte betyder: röken som yakiniku steker utan snarare: röken som kommer av det att jag steker yakiniku.
Man är alltså ganska beroende av en kontext i många fall för att lista ut exakt hur det beskrivna substantivet hänger ihop med meningen som beskriver det. Vilket leder mig tillbaka till meningen i rubriken som är det japanska namnet på buffy the vampire slayer.
Namnet översatt ord för ord:
Buffy -[älskar]+krucifix-
exakt hur ordet älskar hänger ihop med krucifixet här är otydliget. Det kan betyda att krucifixet älskar [något]. Att [någon] älskar korset. Eller kanske något helt annat? Det känns för mig jättesvårt att veta exakt vad det där uttrycket ska betyda och hur det hänger ihop... och hur japanerna gör för att inte undra det går över mitt förstånd?
Eller... så kanske det bara är jag som helt enkelt inte är bra nog på japanska... 'suck' Men, det vill jag inte tro så istället suckar jag uppgivet och viskar i utandningen "djävla skitspråk".
nya filmer
Läste idag på qx:s hemsida om följande film:
"Filmen handlar om Göran och Sven som vill adoptera, men precis som idag är det få länder som accepterar homosexuella föräldrar. De får chansen att adoptera en svensk föräldralös kille, Patrik 1,5 år. Problemet är att ett kommatecken hamnat fel - Patrik är egentligen 15 år och homofob med kriminell bakgrund."
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det slår mig bara som en oerhört meningslös historia. Vem kom på manuset och vem tyckte att det verkade som en rolig film att göra? Det kanske är en bra film att göra och många kanske kittlas lite av det tokroliga (jag gillar inte tokroliga saker) i idén. Samtidigt är jag dock trött på radhusbögen... Var finns alla galna och utmanande transvestiter, polyamorösa, björnar och så vidare? Varför är den enda accepterade bögen den radhusbög som vill adoptera barn med sin pojkvän? Vad hände med medvetande om och ifrågasättande av normer och ett stort fuck you* till majoritetssamhället?
Precis som bögdjävlarna upplever jag "bögvärlden" som intellektuellt kastrerad, allt offrat på altaret för att få acceptans. Vad hände med respekt? Det vill jag ha...
*I betydelsen: alla vill faktiskt inte leva som er
"Filmen handlar om Göran och Sven som vill adoptera, men precis som idag är det få länder som accepterar homosexuella föräldrar. De får chansen att adoptera en svensk föräldralös kille, Patrik 1,5 år. Problemet är att ett kommatecken hamnat fel - Patrik är egentligen 15 år och homofob med kriminell bakgrund."
Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Det slår mig bara som en oerhört meningslös historia. Vem kom på manuset och vem tyckte att det verkade som en rolig film att göra? Det kanske är en bra film att göra och många kanske kittlas lite av det tokroliga (jag gillar inte tokroliga saker) i idén. Samtidigt är jag dock trött på radhusbögen... Var finns alla galna och utmanande transvestiter, polyamorösa, björnar och så vidare? Varför är den enda accepterade bögen den radhusbög som vill adoptera barn med sin pojkvän? Vad hände med medvetande om och ifrågasättande av normer och ett stort fuck you* till majoritetssamhället?
Precis som bögdjävlarna upplever jag "bögvärlden" som intellektuellt kastrerad, allt offrat på altaret för att få acceptans. Vad hände med respekt? Det vill jag ha...
*I betydelsen: alla vill faktiskt inte leva som er
den bisarra världen
Nu har jag inte skrivit på länge. Jag skulle vilja säga att jag har haft fullt upp, men mycket har faktiskt varit på grund av tv-spel, vilket väl kanske inte räknas in i den kategorin. Men, nu till dagens inlägg:
Vi lever i en bisarr värld. Och jag gillar det. Det jag gillar är egentligen inte det faktum att en stackars kamel troligtvis har plågats ihjäl och lämpats av vid en vägkant. Jag gillar bara det bisarra som uppstår ur situationen. Någon måste ringa in till polisen och anmäla en död kamel och polisen kommer troligtvis inte tro dem, vem skulle göra det liksom? Jag skulle då inte tro någon som sa till mig att de sett en död kamel. Sen därtill bara det faktum att det ligger en kamel någonstans i Sverige är ju lite lagom märklig och hela skeendet, allt som krävts för att få den där kamelen till en väggren i småland (eller var det nu var) är en så bisarr kedja av mänsklighetens mindre smickrande, och kanske en del mer smickrande, sidor och handlingar. Det är liksom det stora resultatet av vad vi använder vår hjärnkapacitet, industriella produktion och fantastiska transportmöjligheter till. Liksom "Titta, det här är resultatet av mänsklig civilisation" och den tanken roar mig.
Sen vill jag bara skicka ytterligare en tanke till den stackars kamelen! All sympati.
Vi lever i en bisarr värld. Och jag gillar det. Det jag gillar är egentligen inte det faktum att en stackars kamel troligtvis har plågats ihjäl och lämpats av vid en vägkant. Jag gillar bara det bisarra som uppstår ur situationen. Någon måste ringa in till polisen och anmäla en död kamel och polisen kommer troligtvis inte tro dem, vem skulle göra det liksom? Jag skulle då inte tro någon som sa till mig att de sett en död kamel. Sen därtill bara det faktum att det ligger en kamel någonstans i Sverige är ju lite lagom märklig och hela skeendet, allt som krävts för att få den där kamelen till en väggren i småland (eller var det nu var) är en så bisarr kedja av mänsklighetens mindre smickrande, och kanske en del mer smickrande, sidor och handlingar. Det är liksom det stora resultatet av vad vi använder vår hjärnkapacitet, industriella produktion och fantastiska transportmöjligheter till. Liksom "Titta, det här är resultatet av mänsklig civilisation" och den tanken roar mig.
Sen vill jag bara skicka ytterligare en tanke till den stackars kamelen! All sympati.