lapplisa och uniformerna som försvann
Tydligen är det femtio år sedan lapplisorna började patrullera på Stockholms gator. Det är antagligen ett av världens mest otacksamma yrken men, jag uppskattar dem i alla fall. På dn:s hemsida kan man läsa om hela grejen. Inte direkt något i berättelsen som får en att höja på ögonbrynen, de utsätts för mycket våld, i början ansågs kvinnor tack vare sitt "mjuka sätt" vara bäst lämpade för jobbet och så vidare och så vidare. Det jag däremot reflekterade över var fotot från 50-talet med de första lapplisorna på. Snacka om skillnad på uniformerna då och nu. Nu tultar våra lapplisor runt som micheline gubbar men då gick de runt i betydligt snyggare kläder. Visserligen en utveckling som jag stödjer, då michelline gubbedräkterna antagligen är mycket bekvämare att jobba i och bättre för personalen, men samtidigt är det lite synd att det inte verkar gå att kombinera snygghet och brahet.
byråsekreterare
Det verkar lite kört med det där andra jobbet. Fast å andra sidan kom jag ju så långt att de ville ha mig på intervju vilket är bra. Jag ringde upp kvinnan som talat in ett meddelande på min telefonsvarare och pratade lite. Dels hade de tänkt sig att personen skulle börja jobba första augusti och även om en intervju via telefon skulle vara möjlig så skulle jag ju inte ha möjligheten att träffa de andra på instutitionen. Min ansökan skulle i alla fall visas upp för de som jobbar där och om de lät intresserade skulle hon som jag talade med i telefon ta kontakt med mig igen. Jag lyckades åtminstone säga att om det framför allt var registrering i början av jobbet så behövde jag knappt någon lärotid utan kunde hoppa rätt in i det hela.
Nåja, vi får väl hoppas att det går vägen ändå. Även om jag inte riktigt tror det.
Nåja, vi får väl hoppas att det går vägen ändå. Även om jag inte riktigt tror det.
filmtips
Det finns massvis med sidor på internet där man kan registrera sig och visa vem man är genom vilken kultur man konsumerar. last.fm för musik är ett exempel, men det finns många fler. På alla dessa sidor drabbas man ju alltid av lite prestations- och prettoångest. Det gäller att ha sett/hört rätt saker och satt rätt betyg på dem. Åtminstone om man ska hårddra det så kan det verkligen upplevas så. Nu i dagarna har jag i alla fall reggat mig på en ny sådan här sajt: filmtipset.se, där jag nu finns och helt utan någon som helst skam i kroppen skyltar med mitt kulturbarbari. Om du blir medlem där så tveka inte att lägg till mig som kompis.
Här är i alla fall de filmer jag bestämde mig för att belöna med en femma under kvällens genomgång:
Här är i alla fall de filmer jag bestämde mig för att belöna med en femma under kvällens genomgång:
| Namn | År | Regissör | Betyg |
| Dancer in the Dark | 2000 | Lars von Trier |  5 |
 | |||
| En djävulsk romans | 1999 | Roger Kumble | 5 |
| |||
| Farväl Falkenberg | 2006 | Jesper Ganslandt | 5 |
| |||
| Ghost World | 2000 | Terry Zwigoff | 5 |
| |||
| Hedwig and the Angry Inch | 2001 | John Cameron Mitchell | 5 |
| |||
| Innocence | 2004 | Mamoru Oshii | 5 |
| |||
| Lost in Translation | 2003 | Sofia Coppola | 5 |
| |||
| Matrix | 1999 | Andy Wachowski, Larry Wachowski | 5 |
| |||
| Princess Mononoke | 1997 | Hayao Miyazaki | 5 |
| |||
| Spirited Away | 2001 | Hayao Miyazaki | 5 |
japanska städer
Förra gången jag var i Japan och studerade hade jag under drygt två veckor hela familjen på besök. Vi hängde i Tokyo, Hiroshima, Matsumoto och så klart Kyoto. Vi han även förbi en sväng till Nara och sådana ställen.
Efter att vi beskådat Kinkakuji i Kyoto så precis när vi lämnade trädgården (en ganska fin sådan) som omger stället och återigen kommer ut på Kyotos gator fäller min mor en kommentar som lät ungefär så här:
"Man kan säga mycket om japans städer, men de är inte så vackra"
Då reagerade jag lite instinktivt och gick till mitt älskade japans försvar. Dels beskyllde jag nog henne lite för att sätta sig till doms över andras smak och dessutom för att ha näsan högt i vädret bara för att vi råkar ha skärgårdar i Stockholm och dessutom massor av natur att tillgå. Japan har ju cirka 300 invånare per kvadratkilometer mot Sveriges 21. I boken Dogs and Demons kan man läsa sig till att det finns rätt många som delar min mors åsikter om japanska städer. Och kanske framför allt författaren som levt i Japan stora delar av sitt liv och sätt städerna innan de exploderade i storlek och kaos under 70-talet.
Här om dagen insåg jag det också själv. Japanska städer är, i den mån man kan mäta det objektivt, fula. Vart man än vänder blicken så ser man betong med rostmärken, hus byggda i korrigerad plåt, "tegelfasader" gjorda i plast. Städerna tycks helt sakna stadsplanering. Istället vindlar sig gatorna hit och dit och det blir mest en labyrint av det hela. Över allt klänger sig el-ledningar som spindelnät och klängerväxter mellan och över husfasaderna. Luftkonditioneringsaggregaten står i parad längs med husväggarna. Neonskyltar i varierande form och kvalité lyser upp natten. Fula reklamskyltar likaledes. Nästan ingen grönska så långt ögat når, förutom det enstaka trädet eller några blommor som någon tant ställt ut på gatan och vårdar ömt i något slags försök att förfina stadsbilden. Mycket är nergånget och slitet, och överallt byggs det alltid. Och genom allt skär enorma motorvägsbyggen på pelare och floder inkapslade i betong. Byggnaderna är i niottionio fall av tio smaklösa betong och plastskapelser. Det var längesedan den japanska känslan för material och byggkonst försvan.
Ja. Japanska städer är fula. Det har min mor helt rätt i.
Men, jag älskar den här fulheten. Neonen glänser i mina ögon. El-ledningarna blir som blodådror som kryper sig fram genom stadskroppen. Mitt i allt finns det där huset med spännande och arkitektur, som ett maskrosbarn eller en ful ankunge som egentligen är en svan. I mina ögon blir allt det där vackert, spännande och ett tecken på liv. I tokyo bor 40 miljoner människa på en yta som inte skiljer sig så särdeles mycket i storlek mot Stockholmsområdet, klart det blir kaotiskt. Japan offrade sin gamla skönhet på den ekonomiska tillväxtens altare. Jag är den första att beklaga att så mycket gammalt försvunnit. Jag är också en av de som verkligen kommit att älska Japans fula betongkaos till städer. Det finns något skönt och vackert i de här städerna, men det är av en annan sort än vad som klassiskt anses vara just fint. Det kanske krävs en annan typ av smak för att uppskatta det. Men jag förstår verkligen de som tycker japanska städer är fula och kan på många sätt hålla med dem. Till och med japanerna själva verkar ju göra det, om inte annat syns det i deras frenetiska resande utomlands.
Efter att vi beskådat Kinkakuji i Kyoto så precis när vi lämnade trädgården (en ganska fin sådan) som omger stället och återigen kommer ut på Kyotos gator fäller min mor en kommentar som lät ungefär så här:
"Man kan säga mycket om japans städer, men de är inte så vackra"
Då reagerade jag lite instinktivt och gick till mitt älskade japans försvar. Dels beskyllde jag nog henne lite för att sätta sig till doms över andras smak och dessutom för att ha näsan högt i vädret bara för att vi råkar ha skärgårdar i Stockholm och dessutom massor av natur att tillgå. Japan har ju cirka 300 invånare per kvadratkilometer mot Sveriges 21. I boken Dogs and Demons kan man läsa sig till att det finns rätt många som delar min mors åsikter om japanska städer. Och kanske framför allt författaren som levt i Japan stora delar av sitt liv och sätt städerna innan de exploderade i storlek och kaos under 70-talet.
Här om dagen insåg jag det också själv. Japanska städer är, i den mån man kan mäta det objektivt, fula. Vart man än vänder blicken så ser man betong med rostmärken, hus byggda i korrigerad plåt, "tegelfasader" gjorda i plast. Städerna tycks helt sakna stadsplanering. Istället vindlar sig gatorna hit och dit och det blir mest en labyrint av det hela. Över allt klänger sig el-ledningar som spindelnät och klängerväxter mellan och över husfasaderna. Luftkonditioneringsaggregaten står i parad längs med husväggarna. Neonskyltar i varierande form och kvalité lyser upp natten. Fula reklamskyltar likaledes. Nästan ingen grönska så långt ögat når, förutom det enstaka trädet eller några blommor som någon tant ställt ut på gatan och vårdar ömt i något slags försök att förfina stadsbilden. Mycket är nergånget och slitet, och överallt byggs det alltid. Och genom allt skär enorma motorvägsbyggen på pelare och floder inkapslade i betong. Byggnaderna är i niottionio fall av tio smaklösa betong och plastskapelser. Det var längesedan den japanska känslan för material och byggkonst försvan.
Ja. Japanska städer är fula. Det har min mor helt rätt i.
Men, jag älskar den här fulheten. Neonen glänser i mina ögon. El-ledningarna blir som blodådror som kryper sig fram genom stadskroppen. Mitt i allt finns det där huset med spännande och arkitektur, som ett maskrosbarn eller en ful ankunge som egentligen är en svan. I mina ögon blir allt det där vackert, spännande och ett tecken på liv. I tokyo bor 40 miljoner människa på en yta som inte skiljer sig så särdeles mycket i storlek mot Stockholmsområdet, klart det blir kaotiskt. Japan offrade sin gamla skönhet på den ekonomiska tillväxtens altare. Jag är den första att beklaga att så mycket gammalt försvunnit. Jag är också en av de som verkligen kommit att älska Japans fula betongkaos till städer. Det finns något skönt och vackert i de här städerna, men det är av en annan sort än vad som klassiskt anses vara just fint. Det kanske krävs en annan typ av smak för att uppskatta det. Men jag förstår verkligen de som tycker japanska städer är fula och kan på många sätt hålla med dem. Till och med japanerna själva verkar ju göra det, om inte annat syns det i deras frenetiska resande utomlands.
idag kryper de finaste delarna av högerblocket fram och visar sina fula trynen.
Idag på dn.se finns följande debattinlägg att läsa. Det innehåller så många dumheter och konstiga fel att man inte vet hur man ska hantera det. Jag önskar att det var något slags bisarrt skämt. Men nej, när man kollar vilka som skrivit under förstår man att det nog så inte är fallet. För att citera min vän kim:
"Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson, Ingegerd Troedsson. Det börjar bra =)"
Jag är helt övertygad om att liknande åsikter som de som presenteras i artikeln finns representerade i alla partier (utom möjligtvis miljöpartiet), men de flesta stora partier, utom just kd och sd har ju tagit ställning för homosexuellas rättigheter. Och visst känns det skönt att det parti som har störst inflytande över vår socialpolitik utav partierna i regeringen på många sätt har en människosyn som på flera punkter överrensstämmer med sverigedemokraterna. Jag vet att jag raljerar på ett ganska fult sätt, men tycker ändå att jag har en poäng.
Ska vi sen återvända till själva artikeln så är ju bara själva rubriken skrattretande:
"Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel".
Vaddå ett biologiskt faktum? Hur tusan kan en social instutition som äktenskapet vara ett biologiskt faktum? Och att motiverade det här med barnafödande som de vill göra lite senare i artikeln gör det hela mer bisarrt. De fortsätter nämligen med luddiga resonemang som "/.../ I den meningen skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer - det blir inte längre monogamt. Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.". De hänvisar också till barnets rätt att veta sitt biologiska ursprung som FNs barnkonvention slår fast. Och på något sätt vill de få det till att eftersom det i ett äktenskap måste vara byggt utifrån tanken att det ska kretsa kring möjligheten att skaffa barn och att om två homosexuella skaffar barn tillsammans så kan det inte vara lika bra som om två hetrosexuella föräldrar skaffar barn tillsammans eftersom "äktenskapet därmed kan sammanlänka föräldraskapets tre dimensioner: den biologiska, den juridiska och den sociala." Men då borde ju inte heller heterosexuella par där den ena är steril få gifta sig. De kommer ju behöva blanda in en tredje part för att få barn och därmed bryts det mot "/.../ äktenskapet så som det hittills kommit att uppfattas och respekteras." Och om nu äktenskapet bygger på biologiska faktum varför spelar det då någon roll hur det kommit att uppfattas.
Nu blir jag trött och orkar inte skriva mer. Men, snälla snälla, bygg inte politik och idéer om vad som är bäst på flummiga och vaga idéer om vad äktenskapet är av tradition. och hänvisa framför allt inte till äktenskap och biologi i samma meningar. Det blir så konstigt... och korkat.....
"Thorbjörn Fälldin, Alf Svensson, Ingegerd Troedsson. Det börjar bra =)"
Jag är helt övertygad om att liknande åsikter som de som presenteras i artikeln finns representerade i alla partier (utom möjligtvis miljöpartiet), men de flesta stora partier, utom just kd och sd har ju tagit ställning för homosexuellas rättigheter. Och visst känns det skönt att det parti som har störst inflytande över vår socialpolitik utav partierna i regeringen på många sätt har en människosyn som på flera punkter överrensstämmer med sverigedemokraterna. Jag vet att jag raljerar på ett ganska fult sätt, men tycker ändå att jag har en poäng.
Ska vi sen återvända till själva artikeln så är ju bara själva rubriken skrattretande:
"Ett biologiskt faktum att homoäktenskap är fel".
Vaddå ett biologiskt faktum? Hur tusan kan en social instutition som äktenskapet vara ett biologiskt faktum? Och att motiverade det här med barnafödande som de vill göra lite senare i artikeln gör det hela mer bisarrt. De fortsätter nämligen med luddiga resonemang som "/.../ I den meningen skulle ett sådant äktenskap inte längre baseras på att handla om två personer - det blir inte längre monogamt. Varken den samkönade parrelationen eller trepartsrelationen avspeglar ju barnets, människans, biologiska ursprung.". De hänvisar också till barnets rätt att veta sitt biologiska ursprung som FNs barnkonvention slår fast. Och på något sätt vill de få det till att eftersom det i ett äktenskap måste vara byggt utifrån tanken att det ska kretsa kring möjligheten att skaffa barn och att om två homosexuella skaffar barn tillsammans så kan det inte vara lika bra som om två hetrosexuella föräldrar skaffar barn tillsammans eftersom "äktenskapet därmed kan sammanlänka föräldraskapets tre dimensioner: den biologiska, den juridiska och den sociala." Men då borde ju inte heller heterosexuella par där den ena är steril få gifta sig. De kommer ju behöva blanda in en tredje part för att få barn och därmed bryts det mot "/.../ äktenskapet så som det hittills kommit att uppfattas och respekteras." Och om nu äktenskapet bygger på biologiska faktum varför spelar det då någon roll hur det kommit att uppfattas.
Nu blir jag trött och orkar inte skriva mer. Men, snälla snälla, bygg inte politik och idéer om vad som är bäst på flummiga och vaga idéer om vad äktenskapet är av tradition. och hänvisa framför allt inte till äktenskap och biologi i samma meningar. Det blir så konstigt... och korkat.....
osaka
Jag hittade ett gammal resedagboksinlägg som jag skrivit in på helgon.net. Då jag inte vet varför jag aldrig la in det här så publicerar jag det nu istället. Det skrevs på vårlovet när jag var nere i Osaka den 15 mars 2007.
osaka.
idag har jag gett mig ut och rest. anlände i osaka för några timmar sen och har ramlat runt sedan dess. framför allt har jag gått runt i nanba, stadsdelen som sägs ha inspirerat och fått stå modell för gatubilden i bladerunner.
det är annorlunda här. förra gången jag var här (det var fyra år sen), hade jag bara varit i japan i två månader totalt. Jag hade egentligen nästan ingen koll alls. Idag när jag anlände hit så märkte jag direkt hur annorlunda i jämforelse med tokyo det är här. Bisarrt. Det märktes på väg till tunnelbanan, något i hur folk rörde sig, såg ut och den här gången har jag dessutom blivit tillracklig bra på japanska för att första och märka dialektskillnaderna.
Några saker som slagit mig>
osaka är mindre än tokyo, men mer levande. Där tokyo är en jätte som ibland känns som om den bara är en hårsman från att implodera är osaka en vital liten (nåja, en fyra, fem miljoner invånare, men ånda) nova. Stadslivet i nanba är som en bisarr kombination mellan Shinjuku och shibuya där man låtit arkitekter och äffarsinnehavare realisera sina våtaste drommar i hur konstigt utsmyckade fasader man kan ha. Nanbagrenen av Donki Hote har ett litet pariserhjul innbygt, ramenstället på hörnet har gjort hela sin fasad till en stor plastdrake och någonstans hänger en sjukt stor bläckfisk och stirrar ner på en. Det är fantastiskt.
Men, det är inte mitt japan. Jag tror jag skulle kunna bo och trivas i osaka, men en mycket stor del av mig vet redan att jag trivs bättre i trängseln på yamanotesen i tokyo bland äffarsman med något dött i blicken. att vandra runt mellan motorvägsbyggen, tågrals och tunnelbanestationer nagonstans i trakterna kring iidabashi. att veta att staden omkring mig aldrig tar aldrig slut och att 40 miljoner andra själar rör sig här.
jag gillar tokyo. hon är dehumaniserad, mekanisk, och neonljus. och samtidigt en plats där människan är så mycket människa hon kan bli.
osaka.
idag har jag gett mig ut och rest. anlände i osaka för några timmar sen och har ramlat runt sedan dess. framför allt har jag gått runt i nanba, stadsdelen som sägs ha inspirerat och fått stå modell för gatubilden i bladerunner.
det är annorlunda här. förra gången jag var här (det var fyra år sen), hade jag bara varit i japan i två månader totalt. Jag hade egentligen nästan ingen koll alls. Idag när jag anlände hit så märkte jag direkt hur annorlunda i jämforelse med tokyo det är här. Bisarrt. Det märktes på väg till tunnelbanan, något i hur folk rörde sig, såg ut och den här gången har jag dessutom blivit tillracklig bra på japanska för att första och märka dialektskillnaderna.
Några saker som slagit mig>
osaka är mindre än tokyo, men mer levande. Där tokyo är en jätte som ibland känns som om den bara är en hårsman från att implodera är osaka en vital liten (nåja, en fyra, fem miljoner invånare, men ånda) nova. Stadslivet i nanba är som en bisarr kombination mellan Shinjuku och shibuya där man låtit arkitekter och äffarsinnehavare realisera sina våtaste drommar i hur konstigt utsmyckade fasader man kan ha. Nanbagrenen av Donki Hote har ett litet pariserhjul innbygt, ramenstället på hörnet har gjort hela sin fasad till en stor plastdrake och någonstans hänger en sjukt stor bläckfisk och stirrar ner på en. Det är fantastiskt.
Men, det är inte mitt japan. Jag tror jag skulle kunna bo och trivas i osaka, men en mycket stor del av mig vet redan att jag trivs bättre i trängseln på yamanotesen i tokyo bland äffarsman med något dött i blicken. att vandra runt mellan motorvägsbyggen, tågrals och tunnelbanestationer nagonstans i trakterna kring iidabashi. att veta att staden omkring mig aldrig tar aldrig slut och att 40 miljoner andra själar rör sig här.
jag gillar tokyo. hon är dehumaniserad, mekanisk, och neonljus. och samtidigt en plats där människan är så mycket människa hon kan bli.
dialekt vs slang
Tobias frågade i en kommentar till ordboksinlägget (det innan det här) om slang och dialekt inte var lite samma sak. Och även om han kanske inte har helt fel, då slang troligtvis är en del av en sociolekts ordförråd, så tycker jag att skillnaden är ganska stor.
Först skrev jag det här som en kommentar, men den blev så lång så jag bestämde mig för att göra den till ett inlägg istället.
nja, jag tycker inte man kan säga att dialekt är en form av slang. Dialekt är ju språkliga variationer som uppkommer över tid och dessutom ofta inte bara är skillda i ordförråd utan oftast även i uttal och inte helt ovanligt i grammatik. Slang däremot är informella ord som anses som "mindre värda" än det standardiserade ordförrådet. Det kan således finnas slang i förhållande till en dialekt, likväl som i förhållande till ett standardspråk.
Ta exemplet "drettig" från din mening. Det kan mycket väl vara ett accepterat ord på värmländska (jag gissar med något negativa konnotationer, i stil med "ful" eller "mindre stilig" eller varför inte "slampig". Jag kan inte värmländska så jag vet inte). Det ordet kontrasterar i alla fall mot rikssvenskans ord för samma betydelse, låt oss säga "ful", på samma sätt som det kontrasterar mot "ugly" i engelska. Detta om vi köper att värmländska är en dialekt av rikssvenskan.
Slang däremot kan tänkas ha uppstått både i värmländskan och "svenskan". Den här slangen har samma betydelse men med skild social status från standardordet inom dialekten. Kanske har värmländska ett ord som "mööket" som betyder samma sak som "dretti" men bara används av de häftiga kidsen i karlstad. På samma sätt som vi kan tänka oss att vi har ett slangord för det på rikssvenska, kanske "fuggly" (som dessutom skulle vara ett låneord). Slang uppstår alltså inom en dialekt eller ett språk medan dialekt är ett mycket större system som kontrasterar mot andra dialekter och språk...
Åtminstone är det här definitionerna så som jag förstått dem och skulle vilja driva i en diskussion.
Först skrev jag det här som en kommentar, men den blev så lång så jag bestämde mig för att göra den till ett inlägg istället.
nja, jag tycker inte man kan säga att dialekt är en form av slang. Dialekt är ju språkliga variationer som uppkommer över tid och dessutom ofta inte bara är skillda i ordförråd utan oftast även i uttal och inte helt ovanligt i grammatik. Slang däremot är informella ord som anses som "mindre värda" än det standardiserade ordförrådet. Det kan således finnas slang i förhållande till en dialekt, likväl som i förhållande till ett standardspråk.
Ta exemplet "drettig" från din mening. Det kan mycket väl vara ett accepterat ord på värmländska (jag gissar med något negativa konnotationer, i stil med "ful" eller "mindre stilig" eller varför inte "slampig". Jag kan inte värmländska så jag vet inte). Det ordet kontrasterar i alla fall mot rikssvenskans ord för samma betydelse, låt oss säga "ful", på samma sätt som det kontrasterar mot "ugly" i engelska. Detta om vi köper att värmländska är en dialekt av rikssvenskan.
Slang däremot kan tänkas ha uppstått både i värmländskan och "svenskan". Den här slangen har samma betydelse men med skild social status från standardordet inom dialekten. Kanske har värmländska ett ord som "mööket" som betyder samma sak som "dretti" men bara används av de häftiga kidsen i karlstad. På samma sätt som vi kan tänka oss att vi har ett slangord för det på rikssvenska, kanske "fuggly" (som dessutom skulle vara ett låneord). Slang uppstår alltså inom en dialekt eller ett språk medan dialekt är ett mycket större system som kontrasterar mot andra dialekter och språk...
Åtminstone är det här definitionerna så som jag förstått dem och skulle vilja driva i en diskussion.