kinapuffen

Motsvarande kostnad i Sverige är cirka 1,1 miljon kronor, fram till artonårsdagen, den japanska siffran räknar med att barnet behöver försörjas av föräldrarna under sin utbildning då någon CSN-motsvarighet inte direkt existerar i Japan.I den svenska siffran är dock förlorad arbetsinkomst medräknad. Åtminstone enligt dinapengar.se som siffrorna kommer ifrån.

En sådan här enkel jämförelse kanske inte är helt rättvis, den tar ju inte in sådana faktorer som disponibel inkomst (som tenderar att vara högre i Japan) och liknande men säger ändå något om kostnaden att uppfostra ett barn. Och jag förstår verkligen om barn väljs bort när kostnaden blir så hög som den blir i Japan. Eller att man väljer kvalitet istället för kvantitet. 

Jag skulle tro att en stor anledning till att kostnaden är så olika är just de olika system som länderna har. I Sverige bärs en väldigt stor del av kostnaden för ett barn (skola, vård, omsorg) av samhället via staten. Vi bidrar dessutom direkt till att minska kostnaden för att ha barn med sådana saker som barnbidrag. Och även om jag själv inte är så förtjust i barn, jag vet varken hur man pratar med dem eller varför man skulle vilja göra det, förstår jag verkligen nyttan för att samhälle att stödja barnfamiljer. Effekterna kan bli rätt katastrofala annars. I exemplet Japan så beräknas andelen av befolkningen som är över 65 ha gått över 60% år 2050. Det blir dyrt för vilket samhälle som helst med en så stor andel av befolkning i en oproduktiv ålder. Det här är också en av anledningarna till varför invandring är så bra, det ger mer arbetskraft som dessutom inte kostad något att föda upp (så lite SFI och annat kan vi lungt kosta på oss).

1) Någon hade köpt en påse godis som prasslade helt sjukt mycket. De prasslade dessutom när det var som tystast i filmen, helt ogenerat.

2) De tyckte det var kul med tjocka människor och sa "vad äckligt!".

3) En person i publiken skrattade alldeles för högt. Något som alla andra nödtvunget skulle skratta åt.

Är det något jag gillar att klaga på och känna mig reaktionär kring är det hur folk går på bio. Sluta förstöra mina nittio spänn!!

Nåja, nu förstördes det ju inte helt och hållet. Berättelsen om de två bröderna och deras familj var så pass bra att det inte helt förstördes. Den sista skepsis jag kunde ha haft för filmen försvann på skoldiskot när följande hit spelades.

(notera ninjorna i videon. helt slumpmässigt helt otroligt bra.)

Den här låten är helt fantastisk. Och nog något av det bästa om åttiotalet presterat i musikväg. Dessutom är det en av mina karaokelåtar (eller en som Iva och Yuriko brukar sjunga tillsammans och jag avnjuta). I alla fall så är det en låt som får mig på fall totalt. Me like som man säger.

Nu ska jag försöka plugga lite. Vi får se hur det går. Måste läsa en jättelång artikel om japanskt barnafödande... Intressant, men ni vet hur det är med måsten.

Jag vet inte riktigt, men jag tror rätt mycket på den senare varianten. Precis som det står i artikeln så är skolkare knappast någon homogen grupp. Och att använda tvångsmedel som polisen är säkert effektivt på de flesta i ungefär en dag, upp till en vecka. Gör man inget åt orsaken utan bara åt symptomen kan man knappast hoppas åstadkomma någon långvarig förändring, om man inte vill skicka polisen hem till skolkarna var eviga dag. Tvångsmedel är sällan någon särskilt bra lösning för någonting egentligen.

'suck'

Vore det inte bra med aga också, förresten? När vi ändå pratar tvångsmedel liksom...

..... raljera raljera ...

I annat fall så har min gode vän Herr E börjat blogga han med. Så vi får hälsa honom välkommen in i bloggosfären.

Go maggan säger jag!

Uppdatering: för er som inte förstår vad jag syftar på med rubriken så vill jag bara påminna er om "jens orback-affären" så att ingen tror något om min moster.

Idag var jag och åt dimsum med göran och björn. Det var verkligen jättegott. Det var ett litet thaiställe i gamla stan som tydligen inte bara sysslade med thaimat, utan även kinesiskt. Och det av rang! Vi åt en rad små olika rätter, dumplings av olika slag, något slags risrullar med fyllning och revbensbjäll. Hur gott som helst. Varmt att rekommendera.

Nu ska jag dock sätta mig ner och syssla med förberedelser inför nörderiet på tisdag.

En bra politik skulle vara att satsa på att få igång nybyggandet och det fort. Vi behöver ett nytt miljonprogram. Det kanske inte låter så lockande, men med erfarenheterna från vad som gick fel förra gången tror jag att vi har rätt god chans att få till det en andra vända runt. Framför allt om vi ser till att förtäta bebyggelsen kring nuvarande bostadsområden. Bygg ut innerstaden helt enkelt, gör den större genom att förtäta alla närförorter och tunnelbaneförorter här i Stockholm. Det skulle vara en bra bostadspolitik. Som ger folk möjlighet att bo centralt (där vi uppenbarligen vill bo) till priser man förhoppningsvis har råd med.

En förtätning skulle dessutom ha massor med positiva miljöeffekter. Mindre behov av biltransport längre sträckor. Möjlighet till effektivare lösningar för infrastruktur. kollektivtrafik och allt annat en modern stad behöver.