hos psykiatrikern

vi slår oss ner i varsin landstingsfotölj
tyget är grönt, eller kanske rött? mönstrat på något diskret vis.
hon frågar:
- hur går det med medicinerna?

- jo tack. det går. det knallar kan man säga.

jag sneglar över mot datorskärmen
där mitt liv, mitt öde, min ångest (åh vad jag önskar att just min ångest vore unik) finns nedskrivet, klassificerat, diagnosticerat.

hon frågar:
- och med orken? med lusten? träffar du vänner?

- jo det går sådär. upp och ner. väldigt mycket upp och ner.

nervöst fingrar jag på tröjkanten. min blick flackar. jag vet att sjuka människor inte möter andras blickar. vi är ointresserade av omvärlden. men, jag dristar mig till ett ögonkast.

- vad tror du skulle hjälpa dig? behöver du samtal?

(vafan, hur ska jag veta!? du sitter där med din åratals långa utbildning. din legitimation. din specialisering. det är du som ska veta. det är du som ska säga vad som är fel. om medicinen funkar. om jag kommer bli frisk. vad jag ska göra för att göra allt bra.)

- ja. det skulle det kanske.

(jag behöver någon som berättar för mig. hur jag ska göra allt bra.)

jag har glömt bort tiden. vi har pratat om hur jag klarar vardagen. hur jag orkar med arbete. om jag kan klara av skolan. vi har skummat igenom min barndom. min familj. hon skriver ut lite nya recept. vi ska prova en ny medicin. kanske kommer den här göra det som den andra inte lyckats med fullt ut. tiden är visst slut.

- det är viktigt att du aktiverar dig själv.

- jag vet. jag försöker.

- det vet jag. jag tvivlar inte på att du kommer göra ditt bästa.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0