digital

slinter kring tomrummet.

munnen formas till de mest enkla stavelser, det finns inget annat som kan uttrycka den här känslan.

när tårarna rinner för en

rödöm kind.

här finns alltid något

som inte är ett svar, det är bara en fråga

tomhet. tystnad.

handen greppar i tomrummet,

förtvivlat försöker den få tag i något som saknar kropp...

kött, kärna, blod, muskler, ord, allt blir verkningslöst.

handen kring något ogreppbart.

slinter i tomrummet.

"kunde ha", "om inte",

för att slippa se.

något orimligt i påståendet. det är en paradox.

kunna kunde kunnat (böjningarna sitter)

det har skett. det är hänt.

ingenting "kunde ha"

för allt är redan gjort

alla ord blir verkningslösa

att klä om sorg i vrede

visst, självklart är det hemska ofattbart. (vi kan mäta tårarna och se vem som grät mest. vi kan räkna statistik. vi kan se foton på de som överlevt)

men för det kunde inget ha: "kunde ha"

Vi vill inte se... Så vi besvärjar verkligheten.

"som om inte"

"kunde ha"

"om inte"

ingen spegling av det jag letar efter.

tomhet... stilla... tomhet...

söker att gräva mig in. bakom ögonen,

in i pannloben, genom hjärnbarken,

nervceller, membran, kärna, dna... djupare djupare..

någonstans måste det finnas svar!

vad är du? är du en summa? ett tal? ett resultat?

eller bara dina nerver? bara ditt minspel (som jag inte förstår något av)?

hur kan du vara mer än ditt kött?

ditt kött är ju ändå mer än vad någon varit...

dna, kärna, membran, nervceller, hjärnbark, pannlob, ögon, mellanrum, mina ögon, min pannlob, min hjärnbark, mina nervceller, mitt membran, min kärna, mitt dna, djupare djupare...

(det borde vara hud mot hud)

de är nästan helt genomskinliga

på sjön.

månen kastrerar sitt ljus

genom granarnas filter

vandraren lämnar spår

med långfärdsskridskornas skenor.

det knakar och spränger

ljudet bryter sig in, innanför

"här hotar en vår"

tänker han och slår sig till ro

[jag måste hinna se världen innan jag drar till Japan]

Och ändå är det vi, som vill tro som du, som i slutändan står

med våra ansikten pressade mot fönsterglaset och vill in.

Likt barn utanför en godisbutik.

Vi missar att hela gatan, ja att hela staden, ligger öppen där bakom oss, att det är de som är inne som är instängda.

Varför drabbar klaustrofobin oss, vi som kan välja att gå?

Här om dagen stod jag där igen.

Tittade in. En vän stod bredvid mig och hon höll min hand.

- Glänta på dörren, men var försiktig, du kanske inte har råd med något.

Jag såg ner i min börs. Räknade mynten som jag omsorgsfullt sparat ihop genom att samla glas och olyckor på hög.