till wislawa

Visst är det så som du skriver.
Och ändå är det vi, som vill tro som du, som i slutändan står
med våra ansikten pressade mot fönsterglaset och vill in.
Likt barn utanför en godisbutik.
Vi missar att hela gatan, ja att hela staden, ligger öppen där bakom oss, att det är de som är inne som är instängda.
Varför drabbar klaustrofobin oss, vi som kan välja att gå?

Här om dagen stod jag där igen.
Tittade in. En vän stod bredvid mig och hon höll min hand.
- Glänta på dörren, men var försiktig, du kanske inte har råd med något.

Jag såg ner i min börs. Räknade mynten som jag omsorgsfullt sparat ihop genom att samla glas och olyckor på hög.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0