digital

jag är stor som en jätte!
fem meter hög, tornande
över omgivningarna
marscherandes ner längsmed gatan
i den vackraste parad någon sett (men ändå slår folk undan blickarna, deras ögon fyllda med skräck)
och mitt slagord ekar
långt utanför städernas tunna betongväggar
in i skogar, och över hav, till alla fjärran hörn.
"Jag är en jätte! Jag är här!
Jag har form! Jag är oövervinnerlig i mig själv!
Jag tar mig rätten att vara på väg någonstans, för alltid! Att aldrig behöva vara klar!"

(och visst, innuti
är jag rädd. frusen. fortfarande rätt liten.
men i beslut växer jag. och får den form
som jag vill ha. i mina beslut är jag en jätte,
oövervinnerlig)

[scen 1 - nattåget]

jag har sittplats.
stirrar långsamt ut på landskapet som drar förbi
tar små små klunkar ur en festis (apelsin)
för att inte störa
kvinnan som sover mitt emot mig
och inte heller göra slut
på livets goda, det sista i den lott
som jag tilldelats

granarna utanför är snöklädda
trötta, tyngda
himlakörerna stryker omkring där emellan
sjungandes ett evigt kanon
till tystnaden
elledningen skär genom landskapet
en ny nerv för mänskligheten

tåget bromsar in
jag bestämmer mig för att kliva av
det är mitt i natten fortfarande
månen och stjärnorna syns klart
innästlade i trädens kronor

[scen 2]

mitt i samhället finns tågstationen
ett konsum och en mack
det är helt släkt i alla husen
bakom mig lämnar tåget oss ensamma tillsammans
min andedräkt blir små vita moln
långsamt fallandes mot marken
snön ligger överallt
det är tyst och lugnt
jag tar ut min riktning
korsar spåret
går rätt ut i skogen

i fickan piper det till
till och med hit når livet
våra nervbanor har kopplats ihop och ihop och byggts ut och byggts ut
jag stänger av, kopplar ner, suckar tungt
och tar ut min riktning
rätt ut

[scen 3 - skogen]

jag lämnar inga fotspår i snön
men jag skrämmer ändå
djuren på flykt
kylan letar sig in innanför
min tunna jacka och halsduken jag omsorgsfullt virat tre varv
det fryser på mina kinder
ömsomt biter det till
ömsomt är det behagligt varmt

snubblar in i ett scoterspår
lyssnar efter motorljud
som ska bryta tystnaden
en maskinell förlängning av vår kropp
för att vi ska nå enda hit

men, det är helt tyst
snön tar bort allt ljud
från granen lyfter en vinterfågel
och tystnaden i vingslagen
slår mig stilla

[scen 4]

Granarna tar slut och slår
en cirkel runt en liten stuga
Det är släkt också här.
Tyst. Tyst.
Min kropp värker (värker du?)
Värker det i vår kropp?
I frysta ådror, ledningar, rum och gångar.
Det finns täckning,
hur kan vi då veta var jag börjar
och du slutar.
Jag når inte fram till huset.
Men, är det jag eller det som är utstött?
Valde jag att gå själv?
Spelar det någon roll?

[scen 5 - tjärnen]

kring tjärnen går det att sluta många cirklar
att gå i ett i ett i ett
här behöver inget ta slut längre
och ingenting börja
det finns till och med täckning,
ett ensamt streck lyser svagt
på mobilens skärm
vi når ända hit
även här är du inuti och i dig

barfota är snön plötsligt varm
vid vaken mitt på
rakt under månen
vindstilla
tyst, tyst
ett skrik skulle inte höras här
doppar tån i
kylan är varm
det bestäms här och nu
på med skorna
iväg
från cirklarna som slutits
argumenten som trytit
längre bort
dit du inte når

3+1+1
tenderar att bli 1 i verkligheten.
matematikerna har fel.
de har missat något grundläggande.

det är vitt överallt
snön ligger och skrotar
helt tyst
helt tyst
sparkar till en flinga
den landar i ditt öga
men smälter fort
snurrar runt i min egen gång
på perrongen, innan tåget
tar böjen i en tyst rörelse
snön ligger också här och skrotar
det är tyst
helt tyst

jag slöstirrar på skärmen
24 bilder per sekund
däremellan skymtar du
du är så svår att nå

jag vill ha dig i arkivet
jag trycker på record
det som inte är digitalt
är för svårt att förstå