önskan

[det vore så enkelt om man fick säga det man vill säga.]

bråttom

[jag måste hinna se världen innan jag drar till Japan]

igen.

... nej. här finns inga slut.

till wislawa

Visst är det så som du skriver.
Och ändå är det vi, som vill tro som du, som i slutändan står
med våra ansikten pressade mot fönsterglaset och vill in.
Likt barn utanför en godisbutik.
Vi missar att hela gatan, ja att hela staden, ligger öppen där bakom oss, att det är de som är inne som är instängda.
Varför drabbar klaustrofobin oss, vi som kan välja att gå?

Här om dagen stod jag där igen.
Tittade in. En vän stod bredvid mig och hon höll min hand.
- Glänta på dörren, men var försiktig, du kanske inte har råd med något.

Jag såg ner i min börs. Räknade mynten som jag omsorgsfullt sparat ihop genom att samla glas och olyckor på hög.


intryck 3

[fem fingrar, en varm handflata.]

intryck 2

[på vissa ställen är din hud mjuk, på vissa ställen raspig som sandpapper]

kärlek

[den smakar öl och cigaretter]

hos psykiatrikern

vi slår oss ner i varsin landstingsfotölj
tyget är grönt, eller kanske rött? mönstrat på något diskret vis.
hon frågar:
- hur går det med medicinerna?

- jo tack. det går. det knallar kan man säga.

jag sneglar över mot datorskärmen
där mitt liv, mitt öde, min ångest (åh vad jag önskar att just min ångest vore unik) finns nedskrivet, klassificerat, diagnosticerat.

hon frågar:
- och med orken? med lusten? träffar du vänner?

- jo det går sådär. upp och ner. väldigt mycket upp och ner.

nervöst fingrar jag på tröjkanten. min blick flackar. jag vet att sjuka människor inte möter andras blickar. vi är ointresserade av omvärlden. men, jag dristar mig till ett ögonkast.

- vad tror du skulle hjälpa dig? behöver du samtal?

(vafan, hur ska jag veta!? du sitter där med din åratals långa utbildning. din legitimation. din specialisering. det är du som ska veta. det är du som ska säga vad som är fel. om medicinen funkar. om jag kommer bli frisk. vad jag ska göra för att göra allt bra.)

- ja. det skulle det kanske.

(jag behöver någon som berättar för mig. hur jag ska göra allt bra.)

jag har glömt bort tiden. vi har pratat om hur jag klarar vardagen. hur jag orkar med arbete. om jag kan klara av skolan. vi har skummat igenom min barndom. min familj. hon skriver ut lite nya recept. vi ska prova en ny medicin. kanske kommer den här göra det som den andra inte lyckats med fullt ut. tiden är visst slut.

- det är viktigt att du aktiverar dig själv.

- jag vet. jag försöker.

- det vet jag. jag tvivlar inte på att du kommer göra ditt bästa.

noll

siffrorna svindlar.
plus och minus.
ögonen utfodras med orange
läpparna kysser det svarta
längst ner
under fotsulorna - ett rött streck
plus och minus
kroppsdelar
hårstrån
ögon
munnar
tår
tänder
plus
öron, naglar, könsorgan, magar
minus
bröstkorgar, näsor, hjärtan, lust.
allt svindlar
plus och minus
det räknas och räknas
men summan blir ändå aldrig 0.

intryck

[du luktar tvål]

kotor

nackkotorna spelar sina spratt igen
det knäpper i ryggraden
intrycken glider in i hjärnbarken,
där de: komprimeras, extraheras, extrapoleras, tolkas och tyds

när blir vi vidrörda? när den andra handen läggs mot vår hud? eller när en microsekund passerat och en liten impuls nått hjärnan.

när blir blått blått? när solljuset träffar ytan? när ljuset nått ögat? när ögat vridit, vänt och skickat bilden vidare?

när blir ljud ljud? när läpparna format vokalerna, tungan konsonanterna och lungorna utstött luften? är det bara vibrationer i mellanrummet? eller blir det ljud först när det hammrats in i hjärnan?

(när blir ett "ja" ett "ja"?)


det knäpper i ryggraden
att leka med intrycken. nu är blått att vidröras. nu är att vidröras blått. nu är ljudet blått. vi vidrörs blått och det hörs.
det spelar ingen roll.

smärtan känner vi innan det nått fram. vi drar undan handen från den varma spishällen. kan man känna andra saker innan de känns? eller vi kanske inte känner smärtan, men kroppen reagerar på den. är kroppen alltid ett filter? ett omöjligt hinder för att slippa tolka? kan man känna, uppleva, vidröra, se...

nackkotorna leker igen
du vidrör mig
det knäpper i ryggraden
impulser att behandla, bearbeta.
jag låtsas att du vidrör mig
och nackkotorna leker återigen
det knäpper i ryggraden


ur om i (en gammal dagboksanteckning som jag tänkt mig den)

det här är skrivet i, ur, om, av, framför, bakom, omkring, på, vid en depression. en tyst desperat sökan efter mening. en avsaknad av gudstro och en brinnande önskan att få tro tillslut. tro på något: kärlek? (nej, den är för stor för mig) framtiden? (hur kan man tro på framtiden?) vänskapen? (så bräcklig så öm) familjen? (och när döden visar sitt fula tryne?). jag vill vara utom och inom och nog i mig själv. jag vill dela allt med någon i tvåsamhet, i ensamhet, i flersamhet. när leendet blir självklart är jag hel igen. om leendet blir självklart då är väl världen klar? jag vill hitta de självklara liknelserna: jag vill vara utan kroppen. en frustration för att allt hänger samman. kropp och själ. för vad är det ena utan det andra? och vad är det ena utom ett resultat av det andra? varför går det inte att dela? varför är huden alltid i vägen? det här är skrivet i desperation. det här är skrivet helt utan omskrivningar. jag vill vara ofrustrerad. jag vill vara självklar. jag vill vara hel. jag vill ha dig här. jag vill ha dig här. jag vill ha dig här. jag vill ha alla misstag ogjorda. jag vill ha alla fel rättade. jag vill rädda och räddas. jag vill att allt ska vara som förut (för förut var väl allt bra?). jag vill förändra allt. jag vill byta möbler, måla om, plugga rätt igen, byta kläder, byta liv. det här är skrivet istället för att skrika. det här är skrivet istället för att ge upp. jag har slutat tro (har jag någonsin trott). men jag tänker nöja mig. det finns sätt att vara nöjd på. jag ska nöja mig. jag ska nöja mig. det här är skrivet för att jag vet att den enda vägen är igenom.

berget

jag tänkte mig att berget skulle nå stjärnorna
ett evigt evigt
men ändå är toppen inget mer än ett hårstrå på ett ben

förseningar

[jag önskar att jag kunde komma försent, men det är ingen som väntar]

hud

vi har saktat ner nu
eller världen har snabbats upp
skillnaden kan vara hårfin

löven rör sig i ultrarapid
vinden har visst tappat all fart
ljuset ligger tätt mot huden

precis som alla ord
som alla känslor

asfalten skrubbar inte längre några knän
det finns ingen hastighet att falla i
som skulle kunna skada någon hud

och utan sprickor
utan sår och hål
stannar allting utanför
får köttet ligga och ruttna klart
[kroppen kroppen]

punkter

...
  där händerna tog slut
--- där tog ögonen vid.
blå / grå / blå / grå?
!!!!
ler du nu ler du nu?
.... alla dessa jävla språk .... alla dessa jävla ord
, här sätts inga punkter!
, här finns inga skitiga slut!
, komma, komma, komma
!!!
,,, kan ett borttittande betyda att?
nej inga punkter. !
och i kroppen har vi egna språk
ord, som bara blodådrorna kan tolka
här sätts inga punkter!
där händerna tog slut
där tog ögonen vid.

jag

jag odlar mitt skägg
jag låter naglarna växa
jag låter disken slå sig till ro
jag bevarar dammet
jag försöker bevara ron
jag tänker att tänka är att tänka
är nog
jag läser mina böcker
jag skummar en tidning (matlagning,
kärlek, lust och lus)
jag trimmar mitt hår
jag tittar på mina prinskorvfingrar
jag ser på mina serier
(ettor nollor, allt är ettor och nollor)
jag övar mina ord
jag testar mina språk
jag odlar en planta, förbereder den för döden
jag lyssnar på musiken
jag lyssnar på dig
jag lyssnar på nyheterna (på radions
program p1)
jag försöker få listan att täcka alla punkter
(linjer mellan punkter, som när man var barn
1 till 2 till 3 till 4 - det blev en fisk)
jag drömmer mina drömmar
jag pratar mina samtal
jag tar stapplande steg
jag rusar ut i regnet
jag minns mina minnen
jag ler åt dina skämt
jag sover längre och längre
jag sväljer och sväljer
jag tar mina piller
jag tar mig aldrig fram
jag dricker mitt vin
jag skålar i bubbel
jag sveper brännvinet
jag tar mina promenader

island

här är himmelen och helvetet nära
topparna bryter mot molnen
vid ett vattendrag. stannar både du och tanken.

en armhåla med tusen och åter tusen
en linje över magen
ställer krav

dödfödda äckel i gryningssljus
(här kan ingen dimma existera,
atlanten blåser allt klart)

4.

Taket vid solnedgången, Fuji vid horisonten
kastar långa brinnande skuggor över byggden
just nu är det bara jag och herr Tanaka
han berättar för mig om Rom
och valven som öppnade sig i honom där
jag vill ge något tillbaka
och berättar hur neon luktar på sommarkvällar.
Han nickar allvarligt, säger att han förstår.

person ur kör 2

på bron över E18
frigolitsmak i munnen.

ur torndönet stiger ännu
ingen sakta susning.
förbarma dig förbarma dig!

krampaktigt tag om relingen
bristningar i livet
som växte för fort.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0