min inre monolog

- jaha?
- vad då: jaha?
- men, vad menar du?
- det är väl rätt tydligt vad jag menar?
- det känns bara lite orättvist.
- ja, världen är orättvis. och det har visat sig att du tillhörd den sortens människor som är lite sämre. den sort som förtjänar sin ensamhet.
- får inte jag säga något i sammanhanget? hur kan du veta det?
- det har utförts tester, prov och undersökningar. resultaten är entydiga. våra mätinstrument ljuger inte. det här är det objektiva. så som vi ser dig. vi som ser utifrån. där inne i ditt subjektiva kan det te sig hur som helst, men vi vet vad du är.
- jaha... vad dum jag känner mig.
- ja, det är du också.

ja, jag gick hem

jag hade förstått spelreglerna
så det fanns inte riktigt längre någon poäng.
jag hade brutit mot varje tabell
(sprängt gränser hade jag kallat det själv)

det går i formler.
i leenden som säger "du duger som du är".
bakom masker och under nagelband
kryp närmre innuti
därifrån du kommer
att vägra definition är att stå strax utanför
cirkelns mitt
ditt varken radie, diameter eller omkrets når

känslor

varför kan ingen se skillnad på kärlek och hat?

jättelik

jag är stor som en jätte!
fem meter hög, tornande
över omgivningarna
marscherandes ner längsmed gatan
i den vackraste parad någon sett (men ändå slår folk undan blickarna, deras ögon fyllda med skräck)
och mitt slagord ekar
långt utanför städernas tunna betongväggar
in i skogar, och över hav, till alla fjärran hörn.
"Jag är en jätte! Jag är här!
Jag har form! Jag är oövervinnerlig i mig själv!
Jag tar mig rätten att vara på väg någonstans, för alltid! Att aldrig behöva vara klar!"

(och visst, innuti
är jag rädd. frusen. fortfarande rätt liten.
men i beslut växer jag. och får den form
som jag vill ha. i mina beslut är jag en jätte,
oövervinnerlig)

nattliga scener

[scen 1 - nattåget]

jag har sittplats.
stirrar långsamt ut på landskapet som drar förbi
tar små små klunkar ur en festis (apelsin)
för att inte störa
kvinnan som sover mitt emot mig
och inte heller göra slut
på livets goda, det sista i den lott
som jag tilldelats

granarna utanför är snöklädda
trötta, tyngda
himlakörerna stryker omkring där emellan
sjungandes ett evigt kanon
till tystnaden
elledningen skär genom landskapet
en ny nerv för mänskligheten

tåget bromsar in
jag bestämmer mig för att kliva av
det är mitt i natten fortfarande
månen och stjärnorna syns klart
innästlade i trädens kronor

[scen 2]

mitt i samhället finns tågstationen
ett konsum och en mack
det är helt släkt i alla husen
bakom mig lämnar tåget oss ensamma tillsammans
min andedräkt blir små vita moln
långsamt fallandes mot marken
snön ligger överallt
det är tyst och lugnt
jag tar ut min riktning
korsar spåret
går rätt ut i skogen

i fickan piper det till
till och med hit når livet
våra nervbanor har kopplats ihop och ihop och byggts ut och byggts ut
jag stänger av, kopplar ner, suckar tungt
och tar ut min riktning
rätt ut

[scen 3 - skogen]

jag lämnar inga fotspår i snön
men jag skrämmer ändå
djuren på flykt
kylan letar sig in innanför
min tunna jacka och halsduken jag omsorgsfullt virat tre varv
det fryser på mina kinder
ömsomt biter det till
ömsomt är det behagligt varmt

snubblar in i ett scoterspår
lyssnar efter motorljud
som ska bryta tystnaden
en maskinell förlängning av vår kropp
för att vi ska nå enda hit

men, det är helt tyst
snön tar bort allt ljud
från granen lyfter en vinterfågel
och tystnaden i vingslagen
slår mig stilla

[scen 4]

Granarna tar slut och slår
en cirkel runt en liten stuga
Det är släkt också här.
Tyst. Tyst.
Min kropp värker (värker du?)
Värker det i vår kropp?
I frysta ådror, ledningar, rum och gångar.
Det finns täckning,
hur kan vi då veta var jag börjar
och du slutar.
Jag når inte fram till huset.
Men, är det jag eller det som är utstött?
Valde jag att gå själv?
Spelar det någon roll?

[scen 5 - tjärnen]

kring tjärnen går det att sluta många cirklar
att gå i ett i ett i ett
här behöver inget ta slut längre
och ingenting börja
det finns till och med täckning,
ett ensamt streck lyser svagt
på mobilens skärm
vi når ända hit
även här är du inuti och i dig

barfota är snön plötsligt varm
vid vaken mitt på
rakt under månen
vindstilla
tyst, tyst
ett skrik skulle inte höras här
doppar tån i
kylan är varm
det bestäms här och nu
på med skorna
iväg
från cirklarna som slutits
argumenten som trytit
längre bort
dit du inte når

matematik

3+1+1
tenderar att bli 1 i verkligheten.
matematikerna har fel.
de har missat något grundläggande.

snö

det är vitt överallt
snön ligger och skrotar
helt tyst
helt tyst
sparkar till en flinga
den landar i ditt öga
men smälter fort
snurrar runt i min egen gång
på perrongen, innan tåget
tar böjen i en tyst rörelse
snön ligger också här och skrotar
det är tyst
helt tyst

sångtext

jag slöstirrar på skärmen
24 bilder per sekund
däremellan skymtar du
du är så svår att nå

jag vill ha dig i arkivet
jag trycker på record
det som inte är digitalt
är för svårt att förstå

fingrar

här får du.
en påse med mina fingrar i,
avskurna, förberedda.
de kan få krypa över din kropp,
i varje öppning, varje hål,
hålla din hand.
göra fingeravtryck på allt de kommer åt.
eller så kan de bara ligga i påsen.
kanske gömmas i en byrålåda,
där de kan få leva sina egna liv.
trumma takten mot varandra.

(men stumparna som är kvar på min hand. dem spar jag)

höst

asfalten har en klädesdräkt av sprickor
ringlande över dess gråa hud
maskrosorna spirar där, klädda i höstskrud
en vinternatt att vänta, solen står redan i väst
något så enkelt som längtan
döljer sommarens svala rest
i stjärnljus och månljus det enkla
kan få klättra sig stort i ro
över fasader och ytor och vägar
bygga sitt storslagna bo
ur asfaltens sprickor spirar maskrosorna
klädda i höstskrud
de sträcker sig, reser sig stolta
mot solen stående i väst

ibland tar ...

ibland tar livet slut lite grann.
det är knappt att man märker det.
en sekund, en timme. (borta bara sådär)

min hud

min hud har spruckit där du rörde vid den
fläkts upp och blottat det råa köttet.
inget försvar finns mot dina fingrar.
dina ögonbryn höjs. det borde vara en fråga där, mitt i ögonkastet.
och jag slår undan min blick. i dina ögon sprängs jag.
klaustrofobin kommer när de griper om mina handleder.

gråskalor

svart till svart, draget ur det svarta. väggarna är nära nu. i mörkret. inga färgskiftningar anas. syns.

nattsudd

skiftningar i mörkret
dagen har sedan länge tagit slut
brus från avlägsna vägar
örat mot golvet
i hopp om att grannarna ska samtala
gapar och sväljer nattluften

viskningar

ansikten närmar sig min näthinna inifrån
spöken inbäddade i mina nervceller
rösterna glider längs med utkanten av hörseln
iskalla viskningar

grepp

handen kring något ogreppbart.
slinter kring tomrummet.
munnen formas till de mest enkla stavelser, det finns inget annat som kan uttrycka den här känslan.
när tårarna rinner för en
rödöm kind.
här finns alltid något
som inte är ett svar, det är bara en fråga
tomhet. tystnad.
handen greppar i tomrummet,
förtvivlat försöker den få tag i något som saknar kropp...
kött, kärna, blod, muskler, ord, allt blir verkningslöst.
handen kring något ogreppbart.
slinter i tomrummet.

vansinne

Vi besvärjar verkligheten med orden.
"kunde ha", "om inte",
för att slippa se.

något orimligt i påståendet. det är en paradox.
kunna kunde kunnat (böjningarna sitter)

det har skett. det är hänt.
ingenting "kunde ha"
för allt är redan gjort

alla ord blir verkningslösa
att klä om sorg i vrede
visst, självklart är det hemska ofattbart. (vi kan mäta tårarna och se vem som grät mest. vi kan räkna statistik. vi kan se foton på de som överlevt)

men för det kunde inget ha: "kunde ha"

Vi vill inte se... Så vi besvärjar verkligheten.
"som om inte"
"kunde ha"
"om inte"

kött

dina ögon upplevs som blanka.
ingen spegling av det jag letar efter.
tomhet... stilla... tomhet...
söker att gräva mig in. bakom ögonen,
in i pannloben, genom hjärnbarken,
nervceller, membran, kärna, dna... djupare djupare..
någonstans måste det finnas svar!
vad är du? är du en summa? ett tal? ett resultat?
eller bara dina nerver? bara ditt minspel (som jag inte förstår något av)?
hur kan du vara mer än ditt kött?
ditt kött är ju ändå mer än vad någon varit...
dna, kärna, membran, nervceller, hjärnbark, pannlob, ögon, mellanrum, mina ögon, min pannlob, min hjärnbark, mina nervceller, mitt membran, min kärna, mitt dna, djupare djupare...


kött


kött mot kött
(det borde vara hud mot hud)


isarna

det glittrar i isarna
de är nästan helt genomskinliga
på sjön.

månen kastrerar sitt ljus
genom granarnas filter
vandraren lämnar spår
med långfärdsskridskornas skenor.

det knakar och spränger
ljudet bryter sig in, innanför
"här hotar en vår"
tänker han och slår sig till ro

Tidigare inlägg
RSS 2.0