japanska städer
Efter att vi beskådat Kinkakuji i Kyoto så precis när vi lämnade trädgården (en ganska fin sådan) som omger stället och återigen kommer ut på Kyotos gator fäller min mor en kommentar som lät ungefär så här:
"Man kan säga mycket om japans städer, men de är inte så vackra"
Då reagerade jag lite instinktivt och gick till mitt älskade japans försvar. Dels beskyllde jag nog henne lite för att sätta sig till doms över andras smak och dessutom för att ha näsan högt i vädret bara för att vi råkar ha skärgårdar i Stockholm och dessutom massor av natur att tillgå. Japan har ju cirka 300 invånare per kvadratkilometer mot Sveriges 21. I boken Dogs and Demons kan man läsa sig till att det finns rätt många som delar min mors åsikter om japanska städer. Och kanske framför allt författaren som levt i Japan stora delar av sitt liv och sätt städerna innan de exploderade i storlek och kaos under 70-talet.
Här om dagen insåg jag det också själv. Japanska städer är, i den mån man kan mäta det objektivt, fula. Vart man än vänder blicken så ser man betong med rostmärken, hus byggda i korrigerad plåt, "tegelfasader" gjorda i plast. Städerna tycks helt sakna stadsplanering. Istället vindlar sig gatorna hit och dit och det blir mest en labyrint av det hela. Över allt klänger sig el-ledningar som spindelnät och klängerväxter mellan och över husfasaderna. Luftkonditioneringsaggregaten står i parad längs med husväggarna. Neonskyltar i varierande form och kvalité lyser upp natten. Fula reklamskyltar likaledes. Nästan ingen grönska så långt ögat når, förutom det enstaka trädet eller några blommor som någon tant ställt ut på gatan och vårdar ömt i något slags försök att förfina stadsbilden. Mycket är nergånget och slitet, och överallt byggs det alltid. Och genom allt skär enorma motorvägsbyggen på pelare och floder inkapslade i betong. Byggnaderna är i niottionio fall av tio smaklösa betong och plastskapelser. Det var längesedan den japanska känslan för material och byggkonst försvan.
Ja. Japanska städer är fula. Det har min mor helt rätt i.
Men, jag älskar den här fulheten. Neonen glänser i mina ögon. El-ledningarna blir som blodådror som kryper sig fram genom stadskroppen. Mitt i allt finns det där huset med spännande och arkitektur, som ett maskrosbarn eller en ful ankunge som egentligen är en svan. I mina ögon blir allt det där vackert, spännande och ett tecken på liv. I tokyo bor 40 miljoner människa på en yta som inte skiljer sig så särdeles mycket i storlek mot Stockholmsområdet, klart det blir kaotiskt. Japan offrade sin gamla skönhet på den ekonomiska tillväxtens altare. Jag är den första att beklaga att så mycket gammalt försvunnit. Jag är också en av de som verkligen kommit att älska Japans fula betongkaos till städer. Det finns något skönt och vackert i de här städerna, men det är av en annan sort än vad som klassiskt anses vara just fint. Det kanske krävs en annan typ av smak för att uppskatta det. Men jag förstår verkligen de som tycker japanska städer är fula och kan på många sätt hålla med dem. Till och med japanerna själva verkar ju göra det, om inte annat syns det i deras frenetiska resande utomlands.
Man känner din
till de japanska städerna redan när du beskriver hur 'fula' de är.
Det finns inget som säger att det fula inte kan älskas, det finns inget som säger att det vackra måste älskas, det är det komplexa och obeskrivbara som älskas. Säg vad som är enkelt och älskas. Det enkla uppskattas på sin höjd. Det finns enkla saker kanske man invänder som älskas, men det jag menar med det enkla är det som är enkelt att beskriva. Det enklaste är det rena adjektivet. Och säg vem älskar till exempel 'röd' utan något mer. När man säger att man älskar tex. 'röd' så är det att förminska ordet 'älska'.
haha det där blev mer än jag tänkt mig.
Här försöker man skriva något vettigt och så verkar det inte bli tilllagt...grrr.
Nåja.
När svenskar envisas med mantrat om den svenska skönheten, varesig det gäller arkitektur, människor eller formgivning blir jag mörkrädd. Att det ens finns ett skönhetsråd (som dessutom E-type är med i, men det hör inte hit) är befängt. Vi är ett så litet land att de människor som med järnhand vill kontrollera hur städer växer fram får sin vilja fram. En enda persons idéer kan ganska lätt komma att prägla en hel generations boende, mode intressen... Jag vill knappt påstå att Stockholm växer då det inte finns mycket organiskt över processen. Visst inser jag att de människor som fattar beslut och planerar för framtiden vill väl men det gör mig ibland illa till mods ändå.
På det hela taget är det av den anledningen till varför jag längtar till Tokyo.