osaka
Jag hittade ett gammal resedagboksinlägg som jag skrivit in på helgon.net. Då jag inte vet varför jag aldrig la in det här så publicerar jag det nu istället. Det skrevs på vårlovet när jag var nere i Osaka den 15 mars 2007.
osaka.
idag har jag gett mig ut och rest. anlände i osaka för några timmar sen och har ramlat runt sedan dess. framför allt har jag gått runt i nanba, stadsdelen som sägs ha inspirerat och fått stå modell för gatubilden i bladerunner.
det är annorlunda här. förra gången jag var här (det var fyra år sen), hade jag bara varit i japan i två månader totalt. Jag hade egentligen nästan ingen koll alls. Idag när jag anlände hit så märkte jag direkt hur annorlunda i jämforelse med tokyo det är här. Bisarrt. Det märktes på väg till tunnelbanan, något i hur folk rörde sig, såg ut och den här gången har jag dessutom blivit tillracklig bra på japanska för att första och märka dialektskillnaderna.
Några saker som slagit mig>
osaka är mindre än tokyo, men mer levande. Där tokyo är en jätte som ibland känns som om den bara är en hårsman från att implodera är osaka en vital liten (nåja, en fyra, fem miljoner invånare, men ånda) nova. Stadslivet i nanba är som en bisarr kombination mellan Shinjuku och shibuya där man låtit arkitekter och äffarsinnehavare realisera sina våtaste drommar i hur konstigt utsmyckade fasader man kan ha. Nanbagrenen av Donki Hote har ett litet pariserhjul innbygt, ramenstället på hörnet har gjort hela sin fasad till en stor plastdrake och någonstans hänger en sjukt stor bläckfisk och stirrar ner på en. Det är fantastiskt.
Men, det är inte mitt japan. Jag tror jag skulle kunna bo och trivas i osaka, men en mycket stor del av mig vet redan att jag trivs bättre i trängseln på yamanotesen i tokyo bland äffarsman med något dött i blicken. att vandra runt mellan motorvägsbyggen, tågrals och tunnelbanestationer nagonstans i trakterna kring iidabashi. att veta att staden omkring mig aldrig tar aldrig slut och att 40 miljoner andra själar rör sig här.
jag gillar tokyo. hon är dehumaniserad, mekanisk, och neonljus. och samtidigt en plats där människan är så mycket människa hon kan bli.
osaka.
idag har jag gett mig ut och rest. anlände i osaka för några timmar sen och har ramlat runt sedan dess. framför allt har jag gått runt i nanba, stadsdelen som sägs ha inspirerat och fått stå modell för gatubilden i bladerunner.
det är annorlunda här. förra gången jag var här (det var fyra år sen), hade jag bara varit i japan i två månader totalt. Jag hade egentligen nästan ingen koll alls. Idag när jag anlände hit så märkte jag direkt hur annorlunda i jämforelse med tokyo det är här. Bisarrt. Det märktes på väg till tunnelbanan, något i hur folk rörde sig, såg ut och den här gången har jag dessutom blivit tillracklig bra på japanska för att första och märka dialektskillnaderna.
Några saker som slagit mig>
osaka är mindre än tokyo, men mer levande. Där tokyo är en jätte som ibland känns som om den bara är en hårsman från att implodera är osaka en vital liten (nåja, en fyra, fem miljoner invånare, men ånda) nova. Stadslivet i nanba är som en bisarr kombination mellan Shinjuku och shibuya där man låtit arkitekter och äffarsinnehavare realisera sina våtaste drommar i hur konstigt utsmyckade fasader man kan ha. Nanbagrenen av Donki Hote har ett litet pariserhjul innbygt, ramenstället på hörnet har gjort hela sin fasad till en stor plastdrake och någonstans hänger en sjukt stor bläckfisk och stirrar ner på en. Det är fantastiskt.
Men, det är inte mitt japan. Jag tror jag skulle kunna bo och trivas i osaka, men en mycket stor del av mig vet redan att jag trivs bättre i trängseln på yamanotesen i tokyo bland äffarsman med något dött i blicken. att vandra runt mellan motorvägsbyggen, tågrals och tunnelbanestationer nagonstans i trakterna kring iidabashi. att veta att staden omkring mig aldrig tar aldrig slut och att 40 miljoner andra själar rör sig här.
jag gillar tokyo. hon är dehumaniserad, mekanisk, och neonljus. och samtidigt en plats där människan är så mycket människa hon kan bli.
Kommentarer
Trackback