kinapuffen

Idag läste jag det här inlägget på Arktos blogg. Och sedan var jag tvungen att tänka och hela tiden i mina tankar återvände jag till ett citat av Karin Boye;

"Hur oövervinnelig vore den

Inte för att jag vet om det är just det här Arktos är ute efter med inlägget i sin blogg men det var det jag kom att tänka på. Gud... Denna gäckande icke-existens. För även om jag är en starkt ateist och förnekar allt övernaturligt så finns gud närvarande i mig genom memer och min omgivning. Sverige är fortfarande, även om vi kanske inte märker det, i mångt och mycket ett land med mycken kristendom i sig. Och just det här är det som Boyes citat ovan slår an på hos mig. Jag avundas på vissa sätt de som har en självklar tro, som inte behöver bråka med sig själv och med sin omgivning för sin övertygelse utan bara helt enkelt tror och kan växa sig stark i mognande ro. Även om jag också är tacksam för att jag inte är en av dem, evigt tvivel på allt, vetskap, tankar, tro och så vidare är utvecklande och tvingar en hela tiden framåt. Det finns aldrig några enkla lösningar eller svar, man får inget givet. Tyvärr är det dock helt fruktansvärt jobbigt ibland.
Nej, till och från vore det skönt att ha blivit bränd och få se allt i i silver och svart.

För den som undrar är raderna från diktsamlingen De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter och kommer dessutom från dikten som heter De sju dödssynderna. Där två körer står och pläderar inför gud, den ena kören ber om att gud ska förgöra människan för att få slut på lidandet och den andra kören ber om bara en liten stund till på jorden. Har du inte läst den här dikten går det att göra här