kinapuffen

Jag måste ha arbetat in vissa japanska beteenden rätt hårt i ryggmärgen under min tid där borta. Nu på väg till skolan, där jag befinner mig nu för att skriva ut min hemtena jag spenderade gårdagsnatten med, så mötte jag läraren på en kurs. Han räcker upp handen och gör en tydlig juste vink till mig och jag bugar (eller bockar kanske...) lite lätt till svar. Herregud! Hur långt får det gå? Som tur var kom jag på mig och vinkade efter att jag rätat ut mig igen. Otäckt med nya vanor inarbetade i ryggmärgen. Vi får se om det här består eller om jag kanske börjar med något konstigt slags vinkbug. Det skulle vara kul.