kinapuffen

Punkt 1 är antagligen sann. Jag är dock inte helt engagerad i frågan. Så länge det inte är kreationister som kommer släpande med sin young earth-teori och "intelligent" design (citattecknen på intelligent är helt mina egna, jag ville vara sarkastisk.) så kan man lugnt få tro på en gud, eller gudar, eller whatnot, som drog igång hela universum och styr och fixar och har sig.

Punkt 2 tycker jag är den viktigaste i hela boken. Som Dawkins påpekar så är de flesta religiösa skrifter fyllda med fruktansvärda moraliska exempel. Dawkins tar upp de folkmord som begås i bibeln, dödandet av de förstfödda, stenandet av de som arbetar på sabbaten och så vidare och så vidare. Dawkins menar också att invändningen att man inte ska tolka bibeln bokstavligt och bara läsa kärleksbudskapet är inte heller någon bra invändning. För hur ska man veta vilka delar som man ska tolka på sin höjd metaforiskt och vilka som faktiskt är grund för god moral? Och om man nu vet det på något sätt, varför ha bibeln som något slags mellansteg för att motivera sin goda moral? Det enda logiska blir att förkasta religiösa skrifter i allmänhet (och bibeln och koranen, toran och många andra i synnerhet) som utgångspunkt för moral och istället gå till det verktyg man använder för att utläsa god moral ur böckerna.

Just det resonemanget om moral är verkligen det viktigaste i hela boken. Inte ens bokstavstrogna brukar följa de heliga skrifterna till punkt och pricka, de skulle bli verkligt läskiga om de gjorde det. Vi måste skydda oss från inflytande från moraliska system som tar sin utgångspunkt i gud och bibeln (mest aktuellt i sveriges fall). De är baserade på cirkelargument (typ: moralen kommer från gud. eftersom gud finns har vi moral) och det är bara galet och otäckt. Som när kristdemokraterna gick ut mot homoäktenskap här för ett tag sen.

Här nedan har vi en video när Dawkins håller ett kort föredrag om "The changing moral zeitgeist". Där han tar upp just problemet kring religion och moral och hur de förändras oberoende av varandra. En mycket bra föreläsning.

 

Den tredje punkten i Dawkins bok är nog den som mest upprört folk och också den där jag tycker att han inte når riktigt ända fram. Han beskyller i principreligion för att vara grunden för all ondska och all terror som drabbar världen. Muslimer kan fås att utföras terrordåd för att de är troende och lever i ofriastater och oklahomabombaren utförde sina dåd på grund av sin tro. Delen i boken kan lätt låta anti-islamistisk men jag tror det är att skjuta på fel ställe. Snarare är problemet att han misslyckas med att diskutera och ta upp det sammelsurium och socio-ekonomiska och historiska faktorer som samverkar med religion och annat tankeförtryck i att skapa terror. För det är knappast så enkelt att det går att sätta ett likhetstecken mellan ett religiöst sinne och förmågan att utföra terror, men självklart finns där en viktig koppling som måste diskuteras, något Dawkins inte riktigt lyckas med.

Det intressantaste i det avsnittet är istället diskussionen kring barn och religion. Det förväntas i vårt samhället att barnen per automatik får och ses som tillhörande sina föräldrars religion långt innan de faktiskt är vuxna nog att själva förstå och välja. För att låna ett exempel från boken så rycker ingen till när de hör "ett muslimskt barn/ett kristet barn" men om någon säger "ett socialdemokratiskt barn/ett moderat barn" skulle man nog höja på ögonbrynen. Detta trots att politik och religion på många sätt är ekvivalenta val. Det är beskrivningar av och förståelse för verkligheten. Hur kommer det sig då att vi tilldelar religion en så mycket större och obegränsad respekt, ibland till den grad att de får speciella rättigheter eller slipper skyldigheter som andra medborgare har bara på grund av religion medan vi inte tilldelar väl uttänkta filosofiska eller politiska ståndpunkter samma ställning. Ett bra exempel blir värnplikten som är mycket lättare att slippa på grund av religion än av till exempel pacifism. Den här särställningen vänder sig Dawkins mot och jag kan inte annat än hålla med. Religion måste diskuteras och ifrågasättas som vilket annat tankesystem som helst.

Det är svårt att inte hålla med Dawkins, hans argumentation är logisk och retoriken mycket kraftfull. Jag har länge uttryckt en stark ateism (dock inte en oproblematisk sådan) och den här boken har stärkt mig i det ställningstagandet. Jag anser att det är viktigt att ta ställning mot religion, kanske inte så aggressivt som Dawkins gör, men ändå att ställa sig upp och säga ifrån när någon hänvisar till religion som självklarheter och god grund för någonting alls utom helt privata val.

Jag kan varmt rekommendera boken, är du religiös som en utmaning och om du inte är det som en intressant diskussion kring problemen.